Det kan vara fråga om en rättsskandal

KOLUMNISTER

Det händer i princip aldrig att en hovrätt efter endast en timmes överläggning släpper en människa som har dömts till 16 års fängelse för mord.

Men så är också bevisningen så svag att det finns skäl att ­fråga sig om inte de juridiska p­iruetterna i Uppsala utgör en rättsskandal.

Vi bör väl alla kunna vara överens om att lagstiftarna har tänkt rätt då de kräver över­tygande bevisning för att en människa ska fällas for brott.

Det finns – inte minst då åtalet rör mord och en ung människas hela framtid står på spel – skäl till ­yttersta noggrannhet.

Uppsala tingsrätts ­fällande dom från den 7 november i fjol lämnar därvidlag en hel del övrigt att önska.

Mannen som under julhelgen 2011 blev ihjäl­skjuten i en lägenhet i Uppsala var bara 26 år, vilket inte ­hindrade att han hade hunnit skaffa sig ett cv av ett slag som mer ­imponerar i den undre världen än på ­hederliga arbetsgivare.

En fyra år yngre man, inte heller han fläckfri, kom snart att misstänkas för mordet. Denne hade hamnat i bråk med offret kvällen innan dödsskjutningen och flydde några dagar senare till Belgrad, där han ­sedermera greps.

Så långt såg det polisiärt ­lovande ut. Förvisso var den tekniska undersökningen av brottsplatsen ett skämt, det fanns till exempel skoavtryck som aldrig säkrades och blodspår som inte analyserades ­ordentligt. Men ett vittne gick att uppbringa.
 

Detta vittne, en ung kvinna som befann sig i lägenheten då mannen mördades med två skott i bröst­korgen och ett i huvudet, skulle komma att utgöra åklagarens enda bevisning.

Problemet med detta bevis är att det inte är hållbart på något ­annat sätt än som utomordentligt undervisningsmaterial på ­juristlinjen om hur hopplöst opålitliga vittnesmål kan vara.

I de tre första förhören berättade kvinnan nämligen att hon inte hade en aning om vem mördaren var, att hon inte känt igen hans röst eller sett hans ­ansikte, för övrigt maskerat.

Det fjärde samtalet med polisen ledde dock till ett genombrott. Kvinnan kunde åberopa en dröm hon haft där gärningsmannen, den hennes kompisar ansåg vara skyldig, visade sitt ansikte. Sedan försökte polisen hypnotisera kvinnan för att få henne att minnas bättre.
 

Ja, ni läser rätt. Åklagarna byggde hela sitt mål på ett vittne som ändrade sin berättelse hit och dit, drömde och till slut hypnotiserade sig fram till vad förhörs­ledaren ville höra.

Jag har inte hört talats om något liknande sedan forskaren Hanna Olsson på 1980-talet ansåg att allmänläkaren och obducentens skuld till styckmord på en prostituerad kvinna bevisades av att den döda kvinnan kommit till henne i sina drömmar och berättat hur det hemska brottet utfördes.

Hur förklarade då kvinnan sitt inledande svammel? Jo, att hon var rädd för att berätta sanningen innan mördaren var ­gripen.

Det är en rimlig förklaring. Men är den mer rimlig än 22-åringens för­klaring till att han stack till Belgrad, nämligen att det hade börjat gå ­rykten om att han var mördaren och att han var rädd för hämnd?

Jag tycker inte det. Men f­lykten hölls emot honom, ­samtidigt som kvinnans hattande svår­begripligt nog kom att tala till hennes fördel.

Därmed kommer vi in på den objektivitetsprincip som finns inskriven i rättegångsbalken: en åklagare är skyldig att även ta hänsyn till omständigheter som talar till en misstänkts fördel.

Det går inte ens med upp­bjudande av all världens goda vilja att hävda att de två åklagarna följt denna oerhört viktiga princip, inte minst med ­tanke på att en del tyder på att en annan man i bekantskapskretsen höll i vapnet.

Det ska bli intressant att läsa hovrättens friande dom, som avkunnas ­nästa vecka. Låt mig tills vidare konstatera att vi alla har anledning att känna tacksamhet över att grova brott i regel inte ­avgörs i tingsrätter.