Rimlig dom - men har allt gått rätt till?

KOLUMNISTER

Att Jonas Oredsson dömdes till hårdast tänkbara straff i den största knarkrättegången någonsin är inte orimligt.

Ändå är det med stigande olustkänsla jag läser domen mot kokainligan.

10 års fängelse är egentligen den strängaste påföljden svensk lag medger för grovt narkotikabrott.

Att ledaren för ett drogsyndikat som omsatte oerhörda summor - redan de 1,4 ton kokain som ensamseglaren Mauritz Andersson greps med är värt fyra miljarder kronor på gatan - i stället döms till 18 år är dock inte så konstigt som det kanske låter.

Stockholms tingsrätt har utnyttjat en särskild straffskärpningsregel som tar hänsyn till tidigare kriminalitet då de dömer Oredsson, som tidigare har avtjänat straff för bland annat grova rån.

Inte heller är det uppseendeväckande att Andersson döms till 14 år: det handlar i hans fall om upprepad brottslighet. Knarksmuggling i, som Stockholms tingsrätt uttrycker det, "exceptionell omfattning".

Grundläggande regler måste följas

Men hur grova brott en människa än är misstänkt för så måste de grundläggande regler som upprätthåller rättssäkerheten följas.

Alternativet är något så mardrömslikt som godtyckliga rättegångar och oskyldigt dömda personer.

Nu finns det för all del ingen anledning att inte tro att Oredsson verkligen är skyldig, men hela denna rättegång har präglats av obehagliga konstigheter.

Hemligt utredningsmaterial som vare sig försvar eller domstol har fått ta del av, konstiga avtal med utländsk polis om vilka bevis som får användas och buggningsutrustning som har monterats utan domstolsbeslut.

Väldigt hårda straff

Advokaterna till de sju åtalade har med stigande irritation påpekat alla möjliga egendomligheter i utredningen för huvudåklagare Karin Bergstrand, som inte sällan har svarat med vredesutbrott.

Dagens dom har skjutits upp flera gånger och var färdigskriven redan då det för en tid sedan avslöjades att riksenheten för polismål inlett förundersökningar beträffande allt möjligt som åklagare och poliser som varit inblandade i målet kan ha gjort sig skyldiga till.

Väldigt hårda straff har med andra ord dömts ut av en domstol som inte hade en aning om att överdrivet entusiastiska statstjänstemän möjligen hade begått brott i sin iver att sätta dit ligan.

Nu har de flesta av förundersökningarna lagts ned, vilket lett till en del konspiratoriska teorier om åklagare som skyddar varandra (att det kan vara så enkelt som att brott inte har begåtts verkar inte ha föresvävat vissa kommentarfältherrar).

Utredningar pågår

Men några av utredningarna pågår ännu. Bilen som buggades i Göteborg utan tingsrättsbeslut, loggarna från den svenska polisens operationer i Spanien som mystiskt har försvunnit och en tredje konstighet som internutredarna inte vill säga någonting om över huvud taget.

Även dessa förundersökningar kan snart vara avskrivna. Men det är stor betydelse att allt har blivit utrett innan rättegången i Hovrätten har inletts.

Redan faktumet att det inte går att utesluta att poliser inblandade i utredningen kan ha begått brott är obehaglig.

Och den som till äventyrs inte tycker att det där med rättsäkerhet är så noga då grova brottslingar ska sättas dit bör begrunda följande:

Är det tillfredställande om knarkbaroner frias av det enda skälet att rättegången inte har gått acceptabelt till?