Kolumn

Oisin Cantwell

Kolumnister

Säpo måste ta av sina skygglappar

1/6

Nazister har begått 14 politiska mord och dråp under tio år.

Motsvarande siffra hos ­radikala islamister och­ vänsterextremister: 0.

Det råder med andra ord ingen tvekan om vilken ytterlighetsgrupp som är farligast i Sverige.

Säpo och Brottsförebyggande rådets gedigna rapport ”Våldsam politisk extremism”, publicerad 2009, är en djupt olustig men viktig läsning.

Där avslöjas till exempel att personer i vit makt-rörelsen dödade ett betydande antal människor mellan mars 1999 och februari 2009.

En del av dessa brott har rönt stor uppmärksamhet i medierna, som mordet på fackföreningsledaren Björn Söderberg i oktober 1999 och Malexander några månader ­tidigare.

Annat är mindre känt. Interna uppgörelser, ­attacker mot ­bögar och mörkhyade.
Det som Säpo beskriver bör tas på största allvar:

”Vit makt-miljön har tillgång till skjutvapen och sprängmedel, erfarenhet av grovt våld, besitter skrämselkapital ...”

Den andra gruppen som ingår i utredningen, den våldsbejakande ytterlighetsvänstern, är inte heller en särskilt rolig samling figurer. Säpo har till exempel noterat 152 fall av misshandel som personer i denna miljö har begått.

De ger sig bland annat på poliser och företrädare för politiska partier. Deras våldsamhet ska inte underskattas.

Men de har under perioden inte begått mord. Inte ett enda.
Jag försökte i går reda ut hur de senaste åren ser ut och bollades fram och tillbaka mellan Säpo och Brå några gånger. Det visade sig, märkligt nog, inte finnas någon statistik.

Vi vet dock att högerextremisten Peter Mangs har dödat två människor. Och en ung man med kopplingar till Svenska motståndsrörelsen, den nazistorganisation som slog till i Kärrtorp i söndags, har dömts för ett mord i Vallentuna.

Inte heller mellan 2010 och 2013 har vänsterextremister, såvitt jag har kunnat utröna, dödat.

Det har inte heller den tredje gruppen, den våldsbejakande islamismen, gjort.
Vi bör sannerligen inte rycka på axlarna åt denna rörelse, endast tillfälligheter gjorde att självmordsbombaren i Stockholm inte åstadkom en katastrof, men individerna som ingår i den är i huvudsak intresserade av att åka till fjärran länder och delta i krig. Svensk inrikespolitik intresserar dem i regel föga.

Så hur rangordnar Säpo grupperna?

Dagen efter Kärrtorp höll generaldirektör Anders Thornberg vid ett presseminarium ett högtidligt tal om att allmänheten ska kunna delta i möten på gator och torg under säkra former.

När han hade babblat klart var det dags för två analytiker på Säpo och ett trollerinummer som borde göra Joe Labero avundsjuk.

Nazisterna, visade det sig, är minst farliga. Vänsternissarna utgör ett större hot, då ”majoriteten av de fall av otillåten påverkan som säkerhetspolisen känner till kommer från denna miljö”.

Värst är de extrema islamisterna. Visserligen är de benägna att resa till Syrien, men det går ju inte att utesluta att de kommer hem med griller i huvudet om att begå attentat i Sverige.
 

Analysen är på intet sätt förvånande. Mord är inte den enda faktorn hotbildsanalyser bör byggas på, men Säpo har alltsedan 9/11 lidit av kroniskt muslimdille och ser mörkhyade terrorister i var och varannan buske. Inte ens Breivik tillåts trassla till världsbilden.

Denna enögdhet får konsekvenser. För två år sedan avslöjades det att tysk säkerhetstjänst, precis som kollegorna i Sverige fixerad vid islamism och svag för beröm från Washington, inte lade märke till vad som pågick.

Att en nazistisk terrorcell under ett decennium hade mördat tio invandrare.

Fotnot: Krönikan är skriven 21 december 2013