Politikerna måste göra något åt Lexbase

KOLUMNISTER

Den djupt cyniska sajten Lexbase är nog snart nedlagd.

Men lagstiftarna måste göra något åt detta missbruk av grundlagen.

Det är mycket som är konstigt runt denna söktjänst, som lanserades så sent som i måndags men redan har ställt till med en hel del skada.

Att mejla företagets pressansvarige går inte. E-posten studsar tillbaka. Telefonnummer till dess tekniska support visar sig gå till en kommunikationsbyrå.

Advokaten, delägaren och talespersonen Pontus Ljunggren hoppade av efter ett dygn. Och huvudägaren, som tidigare drivit bolag med kriminella, är hart när omöjlig att få tag på.

Lexbase är av allt att döma ett oseriöst hafsverk som jag tror att glömskan snart lägger sin barmhärtiga slöja över.

Men hur det nu än går med sajten tvingas vi konstatera att företaget möjligen har hittat ett kryphål i lagen.

Vissa jurister hävdar i och för sig att sajten bryter mot personuppgiftslagen, men till exempel Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö påpekar att den har ett så kallat utgivningsbevis och har därför samma grundlagsskydd för yttrandefrihet som tidningar, radio och tv.

Detta förskräcker. Lexbase är inte bara ett fiffigt sätt att tjäna pengar. En människas möjlighet att gå vidare i livet efter avtjänat straff försvåras om nya grannar eller nya arbetskamrater enkelt kan ta reda på dennes historik.

Människor som dömts i tingsrätt och frias i hovrätt framstår som fällda, då det bara är den första domen som kommer upp.

Barn till dömda föräldrar kan bli mobbade. Brottsoffer och vittnen exponeras. Och om brottslingen har flyttat så pekas den nye boende på adressen felaktigt ut på webbplatsens karttjänst.

Vi kan inte heller bortse från risken för medborgargarden och människor som vill ta lagen i egna händer.

Följande kan vi vara säkra på: denna juridiska gråzon kommer att dra till sig nya lycksökare som inte drar sig för att förgifta vårt samhälle genom att utnyttja vår generösa offentlighetstradition.

Problemen kring utgivningsbevisen är nämligen inte nya. Datainspektionen har tjatat om bristerna sedan 2009, men inget har hänt. Till exempel kreditupplysningsbolag har missbrukat systemet.

Hur riksdagen ska lösa detta vet jag inte. Att ändra i grundlagen är inte lätt och ska inte heller vara det. Det behövs en parlamentarisk utredning.

Jag tror inte det var lagstiftarens ambition att den viktiga personuppgiftslagen skulle kunna sättas ur spel av vilken ljusskygg individ som helst som är beredd att hosta upp 2000 kronor för ett utgivningsbevis.