Sverige blev sämre och råare i dag

KOLUMNISTER

Ett genomsnittligt bråk på tidningarnas kultursidor är ett under av intellektuell hederlighet jämfört med eländet till debatt som utspelade sig i riksdagen i dag.

Jag antar att inga argument är för usla då politiker mot bättre vetande vill få fler mördare inburade på livstid.

Justitieminister Beatrice Ask anser att det är för vanligt med tidsbestämt straff för mord och har föreslagit att livstid ska dömas ut betydligt oftare.

Att lagrådet, den myndighet som ska granska lagar innan de klubbas i riksdagen, tyckte att förslaget var så dåligt skrivet att det kan leda till att färre döms till livstid hindrade inte de flesta partier från att snabbt ansluta.

Men innan riksdagsledamöterna i eftermiddags voterade hölls som brukligt debatt i ärendet några timmar tidigare.

Några axplock:

Sverigedemokraten Richard Jomshof, som vill att de livstidsdömda ska sitta inne tills de dör, åberopade Anders Behring Breivik.

– Vissa människor är så farliga att de aldrig får komma ut, dundrade han och passade för säkerhets skull på att kräva att det längsta tidsbestämda straffet ska höjas från 18 till 40 år.

Han glömde att nämna att Norge redan för två decennier sedan avskaffade livstidsstraffet.

Socialdemokraten Mattias Jonsson höll ett passionerat tal om alla barns rätt att gå i en vettig skola och om ökande klassklyftor.

Visst, men nu var det livstid som var på tapeten och när han hade orerat klart gjorde han tummen upp för Asks förslag.

Inte minst mördare som begår nya mord bör dömas till livstid, ansåg Jonsson. Som om återfall i den typen av brottslighet tillhör vanligheterna.

Sedan var det dags för moderaten Krister Hammarbergh att försöka sig på ett pedagogiskt resonemang om att straffet ska stå i proportion till brottets allvar.

Räck upp handen, den som anser att en snattare ska dömas hårdare än någon som torterar ihjäl en människa.

Listan på dumheter kan göras längre. Men jag stannar där. Ni har rimligen redan fått en god bild av kvaliteten på debatten.

Anledningen till allt detta struntprat är mycket enkel. Det saknas goda skäl till att ytterligare skärpa straffet för mord.

Nej, det är inte en gnällig kriminalliberal med tvivelaktig kulturmarxistisk agenda som hävdar detta.

Det är regeringen själv som i sin proposition konstaterar att antalet fall av dödligt våld minskar. Brottsutvecklingen är således inget argument för hårdare tag. Inte heller tror lagstiftarna att livstid får potentiella gärningsmän att avstå från att mörda.

Det huvudsakliga argumentet är att "straffnivån efter hand måste anpassas till förändringar i samhället".

Men för bara fyra år sedan ansåg regeringen att tidsbestämda straff skulle vara det normala.

Vad tyder på att det allmänna rättsmedvetandet på denna tid genomgått en sådan grundläggande förändring att en helt ny rättspolitisk doktrin måste införas? Inget.

Vänsterpartisten Lena Olsson och miljöpartisten Agneta Börjesson var uppe i talarstolen och protesterade, men småpartier har inget att sätta emot då de två stora har bestämt sig.

Utöver justitieutskottets ledamöter hade tre riksdagsledamöter orkat släpa sig till plenisalen. Kanske var de intresserade. Kanske är de något så gammaldags som politiker som anser att kriminalpolitiken ska styras av kunskap och humanism. Kanske hade de inget bättre för sig.

På åhörarläktaren satt några gymnasieklasser och en journalist och lyssnade på en debatt som föregick ett beslut som gjorde Sverige sämre och råare.

Det är valår och populismen har fått fritt spelrum.