Viktigt att en åklagare kritiserar de svenska häktningstiderna

KOLUMNISTER

Det är glädjande att åklagaren i det stora målet mot nätverket i Södertälje lyfter frågan om de ibland orimliga häktningstiderna.

Föreslagna åtgärder för att få bukt med denna svenska form av tortyr räcker nämligen inte. 

Dagens dom från Svea hovrätt rörande 17 personer som i varierande utsträckning har åtalats för mycket grova brott - däribland anstiftan till mord, mord, människorov och utpressning - blev i allt väsentligt en framgång för åklagare Björn Frithiof.

Döms till livstids fängelse

Domstolen ger åklagaren rätt i att det har funnits ett kriminellt nätverk i Södertälje som har ägnat sig åt illegalt spel, indrivning med våldsinslag och utpressning.

Ligaledaren döms därför, precis som i tingsrätten, till livstids fängelse för bland annat anstiftan för tre mord. Övriga åtalade döms till tidsbestämda fängelsestraff, från ett till tolv år.

”Framgång i kampen mot organiserad brottslighet”

Det här är en viktig framgång för staten i kampen mot den organiserade brottsligheten, men en kamp som har en mycket dyster baksida.

Åklagaren bör således vara nöjd, men han har tagit tillfället i akt att påpeka att något måste göras åt de mycket långa häktningstider som den här typen av mål kan medföra. Det har han fullständigt rätt i.

Att sitta häktad, inte sällan i det närmaste totalt isolerad, innebär en helt annan psykisk påfrestning än att sitta i fängelse. Häktena är nämligen inte utformade för de långa inlåsningstider som har utvecklats i Sverige.

”Tortyr”

Tortyr är ett starkt ord, men det är just det ordet Europarådets tortyrkommitté har använd då den har kritiserat den svenska ordningen. Även FN har haft allvarliga invändningar.

Den som tycker att det inte finns anledning att dalta med grova brottslingar glömmer bort att även vittnen som lever under hot och brottsoffer blir lidande av att år efter år passerar innan de kan lämna den rättsliga följden av kriminaliteten bakom sig och försöka gå vidare. 

I Södertäljehärvan har några personer suttit häktade i över tre år. Det var samma sak under målet mot den stora kokainligan. Vi kommer att få se det igen: den organiserade brottsligheten blir allt mer komplex och därmed allt mer tidskrävande att utreda.

”Leder till rättssäkerhetsproblem”

Denna ordning leder till rättssäkerhetsproblem. Att människor som är utsatta för inhuman behandling börjar erkänna vad som helst är inte ett okänt problem. Och om det tar flera år innan rättegång hålls kan vittnesmål ha bleknat.

Riksåklagare Anders Perklev tog till slut intryck av den internationella kritiken och tillsatte en utredning som tidigare i år lade fram förslag till förbättringar.

I den återfanns en del kloka tankar, men de radikala förslag som behövs för att göra något åt eländet saknades dessvärre.

Ett i sammanhanget betydande problem är att Sverige, till skillnad mot en hel del andra länder, tillämpar den så kallade omedelbarhetsprincipen.  Det innebär att det som sägs under rättegången är betydligt viktigare än vad som har sagts i förhör.

Detta i sin tur gör att det stundom är viktigt med restriktioner, så att det inte ska vara möjligt att till exempel påverka vittnen.

”Reglerna utarbetades på 1930-talet”

De regler som i dag tillämpas, påpekar Frithiof, utarbetades på 1930-talet, då brottsligheten såg helt annorlunda ut än vad den gör i dag.

Det inger hopp att den åklagare som har lett den mest omfattande utredningen om ett brottssyndikat någonsin i Sverige i dag anslöt till den kritik som Advokatsamfundet och andra rättsliga aktörer har riktat mot systemet i flera år. 

En grundlig och genomgripande översyn måste genomföras. De ibland orimliga häktningstiderna är en skam för Sverige.