Psalmsångare åtalas - nazister går fria

KOLUMNISTER

Rättsväsendet är avsevärt mycket bättre på att hantera psalmsångare som stör nazistdemonstrationer än att stävja hatbrott.

Så dyster är vår tid.

I morgon hålls rättegången mot fem personer som tillhörde ett sällskap som under Svenskarnas partis demonstration den 1 maj i Jönköping satte sig i en korsning som nazisterna skulle passera.

De kallade sin aktion "psalmsång mot nazism" och vägrade lyda polisens uppmaning att sluta sjunga och flytta på sig.  

De är åtalade för ohörsamhet mot ordningsmakt, medger de faktiska omständigheterna men förnekar brott och har sagt nej till strafföreläggande för att inför rätta kunna ifrågasätta polis och åklagares prioriteringar.
Det går att betrakta mål B 1995-14 som ett struntbrott som troligen leder till några tusenlappar i dagsböter och snart är lika bortglömt som de småstölder, bokföringsfuskande, tvister och allt vad det nu är som varje dag tröskas i någon av monarkins 48 tingsrätter.

Men det går även att se något djupt problematiskt och oroväckande i det faktum att våra rättsvårdande myndigheter tycks vara betydligt mer benägna att ta itu med olydiga motdemonstranter än att tillämpa hetsbrottslagstiftningen. 

Åtskilliga är nämligen de frågor som omger tillståndsgivandet och de polisiära insatserna vid genomförandet av de senaste årens uppmärksammade nazistdemonstrationer.
Den första och mest grundläggande är den juridiska förvirring som råder kring frågan om dessa politiska extremister över huvud taget ska tillåtas att demonstrera.

Förre polisintendenten Eric Rönnegård har påpekat att rättsväsendet på 1990-talet prioriterade rasistiska brott och att det var mycket svårt för nazister att få tillstånd för demonstrationer.

Till exempel fick Ny demokrati/konservativa partiet avslag på en ansökan om att få demonstrera i Stockholm på första maj 1998. Frågan avgjordes av kammarrätten, som fann att det "finns en tydlig koppling till nazism i den sökta demonstrationen".

Men så föll skyskraporna i New York, muslimdille bröt ut i västvärlden och kampen mot islamistisk terrorism kom att bli mycket viktigare än lagföra nazister.

Numera tillåts företrädare för en folkmordsideologi att marschera på gator och torg med symboler på sina jackor som för tankarna till tredje riket.
Polisen i Jönköping har påpekat att beslutet att ge nazister rätt att demonstrera har prövats och godkänt av förvaltningsrätten. Men är det verkligen säkert att vår tids tolkning av grundlagen är mer korrekt än 1990-talets? Frågan borde prövas av högsta instans.

Och om det nu visar sig att de ska få demonstrera, måste tillstånd då verkligen ges på 1 maj, arbetarrörelsens stora dag? Eller till minne av Kristallnatten, novemberpogromerna 1938 som kom att inleda förintelsen?

Tillämpningen av lagstiftningen är rörig även på andra punkter. Polisdistrikten har varit olika benägna att bevilja demonstrationstillstånd. Viljan att avbryta demonstrationer då deltagare har gjort sig skyldiga till hets mot folkgrupp har stundom varit måttlig. Anmälningar om hatbrott hamnar ofta i papperskorgen.

Rättsväsendet har, kort sagt, viktigare saker att ta itu med än att sätta fast kristna tjuren Ferdinand-figurer som sitter och sjunger i en gatukorsning.