Kolumn

Oisin Cantwell

Att söka asyl är en mänsklig rättighet

Hundratals människor försöker ta sig in till staden Melilla, Spaniens äldsta besittning på Afrikas fastland, för att söka asyl.
Hundratals människor försöker ta sig in till staden Melilla, Spaniens äldsta besittning på Afrikas fastland, för att söka asyl.
KOLUMNISTER

I den pågående debatten om volymer i invandringen har det pratats förvånansvärt lite om en grundläggande omständighet.

Nämligen att det inte går att göra större förändringar utan att bryta mot internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till.   

Migrationsverket höjde för ett par veckor sedan prognosen över antalet asylsökande nästa år: Samhället behöver ha beredskap för att ta emot mellan 80 000 och 105 000 människor på flykt.

Det har resulterat i ett lika högljutt som trassligt gräl på ett antal ledarsidor. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri har på olika sätt velat diskutera volymfrågan i migrationspolitiken.

Aftonbladet och några liberala landsortstidningar har protesterat och inte velat gå med på några inskränkningar i den förhållandevis generösa svenska flyktingpolitiken.

Söka asyl är en mänsklig rättighet

Jag tänker inte blanda mig in denna strid, men det finns skäl att redogöra för den rättsliga grund som detta politikområde står på.

Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Sverige har anslutit sig till FN:s flyktingkonvention, som definierar en flykting som en person som förföljs på grund av nationalitet, religion, politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.

Sverige är dessutom bundet att följa EU:s asylsystem, som ger rätt till asyl även för människor som riskerar att skadas på grund av väpnad konflikt eller riskerar dödsstraff eller tortyr.

Och utöver det finns en bestämmelse i utlänningslagen som ger skydd åt personer som flyr från miljökatastrofer eller ”svåra motsättningar”, vilket migrationsverket har definierat som ”nästan” väpnad konflikt.

Flest flyktingar sedan kriget

Den höjda prognosen är en konsekvens av eländet i världen. Inte sedan andra världskriget har antalet människor på flykt varit så högt som nu. Orsaken är framförallt krig och konflikter.

Det går med andra ord inte att göra radikala förändringar av asylmottagningen för de kommande åren utan att bryta mot de internationella överenskommelser Sverige har förbundit sig till.

Men visst skulle det gå att pilla på reglerna här och där. Ett område är familjeåterförening. Till exempel Danmark har beslutat att barn äldre än 15 inte tillhör kärnfamiljen och därför inte kan räkna med uppehållstillstånd.

Den totala anhöriginvandringen stod för cirka 35 procent av de drygt 100 000 uppehållstillstånden som beviljades förra året. Av dem var cirka 40 % personer som har blivit kär i en svensk medborgare och därför flyttade hit. En annan stor grupp var adoptivbarn.

Sämre integration utan anhöriga

Mellan 10 000 och 12 000 var anhöriga till flyktingar. Om detta är en hög eller låg siffra beror på utgångspunkt, men den som vill göra större förändringar av reglerna rörande denna grupp människor får räkna med att integrationen kommer att gå sämre för många av dem som trots allt får stanna här.

Forskning visar nämligen att människor som är upptagna med att vara oroliga för sina nära och kära klarar sig sämre än dem som är återförenade med sin familj.

Troligen skulle inskränkningar inte heller gillas av Europadomstolen.

Flyktingstatus är en individuell och personlig juridisk status, men i enlighet med den mänskliga rättigheten till familjeliv har en internationell praxis etablerats.

Om en familjemedlem är så hotad att den förklaras vara flykting, ska resten av kärnfamiljen få flyktingstatus.

Inga möjligheter till större förändringar

Riksdagen kan även ändra antalet kvotflyktingar, den kvot som varje år ställs till FN:s flyktingkommissariats förfogande.

Men det skulle endast få en marginell effekt på den totala numerären. De senaste åren har den årliga kvoten varit cirka 1 900 personer.

Den stora förändringen svenska politiker kan göra är att ersätta permanenta tillstånd med tillfälliga.

 Det säger sig självt att en person som vet om att hen kanske bara får stanna ett år ofta hellre söker sig till ett land där utsikterna att få stanna för gott är större.

Det finns dock en bred politisk majoritet för nuvarande synsätt. Att riva upp reglerna är med andra ord inte aktuellt.

Den som vill diskutera volymer fram och tillbaka bör med andra ord vara medveten om att det inte finns möjligheter till större förändringar.