Mardrömmen är snart här!

”Det finns all anledning att sätta sig in Datalagringsutredningen”.
”Det finns all anledning att sätta sig in Datalagringsutredningen”.
KOLUMNISTER

Få ord är så byråkratiskt långtråkiga som Datalagringsutredningen.

Men det finns all anledning att sätta sig in maktens senaste hot mot vår frihet.

I dag har en lunta på 400 svårgenomträngliga sidor som officiellt heter Datalagring och integritet (SOU 2015.31) på goda grunder än en gång sågats, men låt mig återkomma till det och inleda med en deprimerande tillbakablick.

Det började för all del för ett drygt år sedan med seger för över en halv miljard européer då EU-domstolen beslöt att ogiltigförklara datalagringsdirektivet, en lag som tvingade internet- och teleoperatörer att lagra uppgifter om kommunikation via telefon, sms och e-post i ett halvår.

Domen slog fast att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att myndigheter ska kunna kartlägga våra privatliv genom att följa de digitala fotspår vi lämnar.

Utvidgade direktivet

Men beslutet ledde till ett liv och ett kiv i Sverige, där lagstiftaren fiffigt nog hade valt att utvidga direktivet. En lag som från början var tänkt att avse terrorhot och annan mycket grov brottslighet kom här att ge brottsbekämpande myndigheter rätt att få ut uppgifter så fort fängelse ingick i straffskalan.

En polishöjdare tog till standardtricket att varna för att det skulle bli svårt att utreda barnporrbrott, oppositionen larmade och gjorde sig till och justitieminister Beatrice Ask muttrade om att brottsbekämpningen måste fungera, varefter en välvillig utredare raskt tillsattes.

Skulle undersöka rättssäkerheten

I regeringens direktiv till utredaren ingick förvisso att undersöka hur rättssäkerheten och den personliga integriteten kunde stärkas, men i den färdiga rapporten ägnades dessa viktiga frågor ett intresse som, välvilligt uttryckt, är förstrött.

Utan att visa något underlag hävdar utredningen att det är oerhört viktigt med omfattande datalagring, att denna lagring ska kunna ske även utanför EU, att EU-domstolens utslag inte behöver följas bokstavligt och tar berörda myndigheternas påståenden om vikten av denna lag som objektiv fakta.

Ingen oberoende instans

Det borde ha varit självklart att lyssna på vad Datainspektionen, vars verksamhet går ut på att värna den personliga integriteten, hade att säga. Men den kompetensen var inte intressant. Inte heller har det tagits intryck av operatörers och internetleverantörers kunnande om teknik och säkerhet.  

Mest anmärkningsvärt är möjligen att utredaren anser att det inte behövs någon oberoende instans för att kontrollera att de brottsbekämpande myndigheterna följer lagen. Är det rätt att vända sig till Telia i det här fallet? Det ska polischefen eller åklagaren avgöra.

George Orwell måste svära i sin himmel över att han inte kom på den godbiten.

En polisiär partsinlaga, anser Advokatsamfundet i ett remissvar i dag som avslutas med en varning:

”Det finns ingen anledning att tro att Datalagringsutredningens bidrag blir den sista byggstenen, utan framtiden kommer att innehålla återkommande lagstiftningsinitiativ som fortsätter inskränka den enskildes integritet, så att det till slut inte finns något kvar”.

Många kritiker

Överdrivet? Alarmistiskt? Möjligen, men med tanke på hur lagarna har utvecklats sedan skyskraporna föll så finns fog för pessimism. Och Advokatsamfundet är bara en av många kritiker till utredningen. Branschens aktörer, jurister och debattörer har haft allvarliga invändningar.

Kriget mot terrorismen och den grova, organiserade brottsligheten måste ske med kraft. Men till vilket pris som helst?

Riksdagen har anledning att tänka sig ordentligt för innan den klubbar ännu ett bidrag i mardrömmens riktning.