Dagens namn: David, Salomon
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Kanske är fotografiet på Aylan början på någonting nytt

Treårige Aylan ligger död på en strand i Turkiet.

Är detta bilden som kommer att få Europa att äntligen ta itu med den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget?

Ett ord kan säga mer än tusen bilder. Men det händer att en bild säger mer än tusen ord och tusen demonstrationer.

Det sägs att fotografiet på den nakna flickan som brann av gul, klibbig napalm påskyndade USA:s sorti ur Vietnamkriget. Att ett av världens mest berömda fotografier betydde så mycket mer än alla protester och fördömanden.

Bilden publicerades i juni 1972 och spreds över hela världen, president Nixon betvivlade dess äkthet, men ett halvår senare skrev USA under ett vapenstilleståndsavtal.

43 år senare spolas en treårig pojke, Aylan Kurdi, upp på en strand i Bodrum i Turkiet. Ansiktet neråt, kortbyxor, som pojkar ofta har, små gymnastikskor.

Tillsammans med sin familj flydde han från Kobane, en stad i Syrien som länge var belägrad av terrorgruppen IS och som har plågats av hårda strider.

Målet var den grekiska ön Kos, men då EU har täppt till de lagliga vägarna hit så tvingades de som så många andra ut på en livsfarlig färd på Medelhavet. Som för så många andra tog livet slut. För Aylan, för hans bror, för hans mamma. Endast pappa överlevde.

En bild togs och AP, en av världens största nyhetsbyråer, spred den över världen. Det är en fruktansvärd bild. Borde den ens publiceras? Skäl saknas inte för att svara nej: de pressetiska reglerna manar till största möjliga hänsyn till människor som har fallit offer för brott eller olyckor.

Men detta är samtidigt ett fotografi som likt det på den brinnande flickan är så stark i all sin ohygglighet att den politik som har kapats av Europas främlingsfientliga krafter kan vara på väg att krackelera.

Underifrån växer sig en annan opinion fram, en opinion som bara blir starkare och starkare och som kan tvinga politiker att tänka om. 

Bilden pryder i dag tidningarnas förstasidor, från The Times i London och El País i Madrid till Washington Post i USA och El Clarín i Argentina.

Till och med den reaktionära brittiska tabloiden The Sun, som föredrar att flyktingar dör än att de släpps genom tunneln från fastlandet, publicerar fotografiet och riktar en uppmaning till premiärminister Cameron:

Ta itu med den största kris Europa har stått inför sedan andra världskriget.

Ja, nu är tiden inne för politiker att visa att de har förstått att politik handlar om att visa handlingskraft. EU:s senaste försök att komma överens om en jämnare flyktingmottagning inom unionens länder slutade i ett patetiskt haveri.

Nu är tiden inne att sluta idissla mångkulturens för- och nackdelar, volymer och huruvida ensamkommande 16-åringar är barn eller ungdomar. Folk dör medan det småaktiga tjafset fortgår.

Nu är tiden inne för politikerna att inse att det inte kan fortsätta så här. Att det är hög tid att ta ansvar och formulera en politik där EU-länderna tar ett gemensamt ansvar för människor som söker sig till vår världsdel för att överleva. Endast genom en genomgripande förändring av Europas flyktingmottagande kan någonting ske.

Det är en allt annat än omöjlig uppgift. Av de 60 miljoner människor som för närvarande är på flykt i världen är 40 miljoner kvar i sina hemländer. Och av de 20 miljoner som lyckats ta sig utomlands förväntas en miljon söka asyl i Europa.

Och de som tror eller låtsas tro att det väcks krav på att Sverige ska ta emot all världens flyktingar har anledning att skaffa sig perspektiv.

I år väntas 74 000 människor söka asyl här. Förra året beviljades drygt 35 000 personer asyl. Samtidigt har befolkningen i Libanon, ett land stort som Skåne, på kort tid och beroende på flyktingströmmarna vuxit från fyra till sex miljoner.

I eftermiddag samlas EU till ännu ett av alla dessa krismöten. Kanske sker någonting redan då. Förbundskansler Angela Merkel har varit ett föredöme som beslutat att inte skicka tillbaka syriska flyktingar till det europeiska land de först kom till.

Hur länge kan vissa andra ledare som vägrar att hjälpa till fortsätta se sig i spegeln?

Bilden som nu sprider sig över världen är stötande. Men är det inte än mer stötande att människor som flyr för sina liv, undan galna diktatorer och mördarförband, dukar under i Fort Europas dödliga vallgrav?

Kanske är fotografiet på Aylan början på någonting nytt.

Oisín Cantwell

Visa fler
Om Aftonbladet