Tar konflikten mellan politiken och juridiken aldrig slut?

Riksåklagare Anders Perklev
Foto: Robin Lorentz-Allard
Riksåklagare Anders Perklev
KOLUMNISTER

Konflikten mellan den lagstiftande och den dömande makten om hur långa straffen ska vara tycks aldrig ta slut.

Nu har ett mord än en gång hamnat på Högsta domstolens bord.

Är ett mord på en kvinna som höggs 34 gånger på sitt köksgolv ett så allvarligt brott att livstids fängelse ska dömas?

Den frågan bad riksåklagare Anders Perklev i går Högsta domstolen att ta ställning till. Mördaren dömdes till livstid i tingsrätten, men hovrätten sänkte straffet till 16 års fängelse.

I praktiken en skillnad på många års inlåsning.

Under denna rättsliga fråga ligger en dragkamp som har pågått mellan riksdag och domstolsväsendet sedan i varje fall 2007.

Politiker vill tillfredsställa en allmänhet de tror vill se hårdare tag och skriver i tid och otid om diverse paragrafer, men bångstyriga jurister som dagligen arbetar med brott och straff och som har begripit att ingenting blir bättre av att människor låses in i evigheter stretar emot och försöker i den mån det är möjligt hålla sig till den lägre delen av straffskalan.

Vi ser det på hur Högsta domstolen revolutionerade praxis rörande narkotikabrotten, som ledde till att vissa knarkbrott fick betydligt lägre straff. Vi ser det på 2010 års straffreform, som skulle ge längre straff för grova våldsbrott men som knappt fick genomslag.

Vi ser det inte minst då det kommer till det värsta brott en människa kan begå, mord.

Livstidsstraffet var på 1970-talet i princip avskaffat, men under kommande årtionden blev det vanligare och vanligare och inlåsningstiderna längre och längre.

2007 hade Högsta domstolen fått nog. Då dömdes en man som hade mördat sin fru till tio års fängelse. Rikets högst uppsatta jurister passade dessutom på att förkunna att lagens strängaste straff endast skulle förbehållas de grövsta morden.

Det var ett klokt beslut. Om livstid slentrianmässigt döms ut, vad finns då kvar att ta till då någon torteras ihjäl utstuderat långsamt eller om en person mördar fler än en?

Politikernas svar dröjde inte länge. Det fick vara nog med domstolarnas slapphet!

Längsta tidsbestämda straff höjdes från 10 till 18 år. Och förra året skrevs mordparagrafen om. Det strängaste straffet skulle vara det normala då det grövsta brottet begicks, i varje fall då det föreligger försvårande omständigheter.

Ändå sänkte Svea hovrätt straffet för en man som mördade en kvinna som är far till hennes fyra barn i sitt eget hem. 

Fallet är knappast ett tillräckligt underlag för att slå fast att domstolarna fortsätter att sätta sig på tvären, men principiellt intressant. Och andra domar visar att straffen spretar år olika håll.

I sitt överklagande pekar riksåklagaren på flera försvårande omständigheter. Kvinnan kan inte ha haft någon större möjlighet att värja sig då hon attackerades av en fysiskt starkare person som var beväpnad med kniv. Och även om inte händelseförloppet är helt klarlagt så måste en hel del av våldet ha utövats då hon låg försvarslös på golvet.

Jag delar den uppfattningen. Det vore bra om Högsta domstolen tog sig an fallet. Den högsta juridiska instansen har ännu inte prövat något mord sedan förra årets straffskärpning. Tingsrätter och hovrätter behöver vägledning.

Samtidigt tror jag att spänningen mellan politiken och juridiken är nyttig. Kriminaliteten är ett allvarligt samhällsproblem som våra folkvalda sannerligen inte ska rycka på axlarna åt. Men vi ska även vara tacksamma för att våra domare inte är viljelösa mähän som i stället för att göra självständiga bedömningar sväljer allt lagstiftaren hasplar ur sig, hur dumt det än är.

Ur konflikten växer förhoppningsvis någonting klokt och rimligt fram.