Pressetikens förändring riskerar förgifta samhället

KOLUMNISTER

Mordet på Ida lär oss någonting dystert om pressetikens utveckling.

Försiktiga mediehus som SVT, Sveriges Radio och TT har i veckan publicerat detaljer om detta vedervärdiga brott som hade varit otänkbara för bara några år sedan.

De pressetiska principerna, instiftade på tidigt 1900-tal sedan riksdagen hotat med att inskränka tryckfriheten, bygger på eftertanke.

Texter ska läsas igenom ordentligt, ansvarig utgivare ska kontaktas vid tvivel och han eller hon ska ha tid på sig att ta ställning till publicering.

I en värld där varje medieföretag med självaktning håller sig med hemsida och direktsänd tv och twittrar och facebookar och vill vara först och värst med det senaste och åstadkomma delningar och gillningar finns inte särskilt mycket kvar av tid till denna viktiga reflektion.

Denna veckas åtal mot 19-åringen som misstänks för mordet på Ida är ett exempel på den nya tiden.

Av hänsyn till brottsoffer och deras anhöriga utelämnar journalistiken de mest motbjudande detaljerna vid grova brott. Trippelmordet i Åmsele, sätten på vilka den tioårige pojken Bobby och den åttaåriga flickan Yara plågades ihjäl, för att ta några exempel.

Så tycks inte längre riktigt vara fallet.

Längst gick Expressen. Trots att den misstänkte bara är 19 och kanske döms till vård i stället för fängelse publicerades namn och bild på honom.

Vi behöver inte vara bekymrade över om 19-åringen lider någon publicitetsskada av publiceringen. Han har förstört sitt liv på egen hand. Men han har en syster i känslig ålder och föräldrar som drabbas. Den skadan är svårare att motivera med allmänintresset om vem han är.

Tidningen tog inte heller mycket hänsyn i skildringen av hur den unga kvinnan mördades och vad som hände efteråt.

Men att en andratidning i kvällstidningsbranschen går långt i jakten på läsare för att återta positionen som marknadsledare är en sak. Jag minns då rollerna var omvända och den mindre tidningen var Aftonbladet. Vi var djärvare, mer offensiva, med tveksamma publiceringar som följd.

En annan sak är de traditionellt återhållsamma mediernas rapportering om åtalet. TT, vars material publiceras över hela landet, redogjorde för omständigheter jag tror att nyhetsbyrån hade undvikit för inte särskilt länge sedan.

Och SVT, i såväl Veckans brott som i den regionala nyhetssändningen över Stockholm, samt Ekot tog ut svängarna än mer än TT.

Är det så att public service, som har halkat efter på internet i kampen om publiken, är på väg att överge sin försiktighet?

Att sitta på Aftonbladet och ha synpunkter på hur pressetiken hanteras av andra redaktioner är inte en helt tacksam uppgift. Exempel på försyndelser denna tidning har begått saknas inte.

Just denna gång har vi dock varit mest återhållsamma av de stora aktörerna. I det moderna medielandskapet tycks ingenting längre vara sig likt: en kvällstidningsslugger kan mycket väl ligga lägre än public service.

Men vem som för närvarande är bäst respektive sämst i klassen är av underordnad betydelse – sådant kan snabbt förändras – och ett helt annat ämne än vad denna kolumn handlar om.

Vi har sett andra exempel på senare tid. Terroristfebern härom veckan går att diskutera. Bevakningen av Lisa Holm-mordet gick här och där väl långt.

Pressetiken har förändrats i modern tid. Fler personer hängs ut med namn och bild. Till det finns fler förklaringar. Jag tror att den hårdnade konkurrensen om läsare, lyssnare och tittare är en av dem.

Jag tror också att den minskade publicistiska försiktigheten hänger ihop med att alla kanaler som mediehusen numera har tillgång till – Direktsändning! Breaking news! Twittra ut en flash! – utsätter verksamheten för svårigheter som journalisterna inte riktigt har lärt sig att hantera än.

Rimligen lär vi oss. Låt oss hoppas det. En mindre och mindre ansvarstagande journalistik skulle snart förgifta samhället.