Polisens vardagliga arbete blir lidande

Foto: TT
KOLUMNISTER

Det är utmärkt att polisen hjälper Säpo att spana på människor med misstänkta kopplingar till terrorism.

Mindre bra är att det polisiära vardagsarbetet med misshandel, stölder och rattfylleri blir lidande.  

Aftonbladet berättar i dag om antiterrorinsatsen Argus, ett projekt som inleddes i samband med att terrorhotnivån den 18 november höjdes.

Arbetet leds av en inrättad stab, personal tas in från andra regioner för att bevaka bland annat statsledningen, Säpo har bett polisen i de lokala organisationerna att hålla personer som har återvänt från strider i Syrien under uppsikt och poliser i yttre tjänst har fått utbildning i att identifiera misstänkt extremism vid till exempel husrannsakan.

Det finns ingen anledning att invända mot denna prioritering. Ska polisen rycka på axlarna efter Paris och Köpenhamn? Naturligtvis inte.

Oproblematiskt är dock inte situationen. Polisens resurser är ändliga. Och myndigheten är för närvarande utsatt för hårt tryck.

Och det handlar inte bara om terrorhot. Även regeringens lagstiftningstokerier för att dämpa flyktingströmmen har ansatt ordningsmakten. Ungefär hundra poliser från hela landet har kommenderats till Skåne för att upprätthålla gränskontrollerna, för att ta ett exempel. Även bråk på flyktingboenden tar resurser.

Den 4 januari, då företagen som står får transporter med tåg, färja eller buss måste börja kontrollera identitetshandlingar på inresande passagerare, blir det ännu värre. Det blir polisens sak att kontrollera att tranportörerna sköter sig.

Något som enligt propositionen från Rosenbad kommer att "innebära väsentliga konsekvenser för Polismyndigheten". Ja, det kan man lugnt hävda.

Konsekvensen? Mängdbrotten - till exempel stölder, misshandel, skadegörelse - blir lidande. Så även det viktiga brottsförebyggande arbetet. Polisen har helt enkelt inte tid.

Svenska Dagbladet undersökte situationen för några dagar sedan. Pratade med poliser och åklagare runt om i landet. Resultatet av gransakningen var dystert.

I Växjö hade inte polisen tid att gå till botten med ett tips om öppen narkotikaförsäljning på en skola, en åklagare i Malmö berättade att det kommer in färre och färre utredningar från polisen och ett befäl berättade att den som ringer 112 inte längre kan räkna med att en patrull kommer inom rimlig tid.

Utsatt för bostadsinbrott? Sannolikheten att det blir uppklarat har aldrig varit hög. Nu är den lägre än någonsin.

Situationen är bekymmersam. Ett samhälle där någon kan knäcka din näsa eller sno din tv utan att det ens görs försök att hitta den skyldige är ett samhälle som inte fungerar som det ska. Det påverkar knappast heller människors förtroende för polisen i en positiv utveckling.

Den parlamentariska majoritetens just nu pågående flyktingdille är närmast att betrakta som en psykos. Troligen är den inte behandlingsbar: vi vet av erfarenhet att politiker i galopperande behov av att visa handlingskraft går in i ett tillstånd som gör dem svåra att få kontakt med.

Att nuvarande situation kommer att bestå ett antal år går därför inte att utesluta. Vilket i sin tur innebär att någonting måste göras. Det finns i och för sig fler poliser i dag än de senaste 40 åren, men myndigheten kommer att behöva än större muskler.

Och vi får inte glömma att det tar ett par år att utbilda en polis. Kanske ska pengar avsättas för att myndigheten ska kunna anställa civila? Jag har inga bra svar, men det verkar som att någonting behöver göras.