Dagens namn: Urban
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Både dyrt och dåligt att bura in småbrottslingar”

Oisín Cantwell om återfallsbrottslingar och påföljd

Det är utmärkt att riksdagen tänker bringa ordning i röran om hur återfall i brott ska bestraffas.

Önskvärt vore att politikerna även läser den debattartikel Nils Öberg, kriminalvårdens generaldirektör, har skrivit i dag.

Nils Öberg, generaldirektör Kriminalvården.   Nils Öberg, generaldirektör Kriminalvården.

Från och med den 1 juli kommer de återfallsbrottslingar som bryter mot lagen innan straffet för det första brottet är avtjänat få kännbarare straff.

Jag tycker att det är bra. Jag tror att de flesta upplever principen att återfall i brott får konsekvenser som rimlig. Visserligen finns redan en sådan bestämmelse, men nuvarande lagstiftning är hopplöst snårig och svåröverskådlig.

I en tid då fler och fler tycks inbilla sig att det är nyanlända flyktingar som står för kriminaliteten kan det vara värt att påminna om att det är en liten del av den befolkning som redan finns i landet som begår en majoritet av brotten.

En fjärdedel av dem som dömdes år 2012 återföll inom ett år efter att straffet för det tidigare brottet avtjänades. De stod sammantaget för 69 000 återfall, vilket motsvarar över tre brott per person.

Att samhälleliga insatser av olika slag riktas mot en population som ställer till med så mycket elände är med andra ord klokt.

Dessvärre är vår tids politiker, i varje fall från socialdemokraterna och högerut, mest intresserade av hårdare tag. Nya lagar, hårdare straff, fängelse, fängelse, fängelse.

 

I en debattartikel i Dagens Nyheter i dag påminner Kriminalvårdens generaldirektör om en aspekt på den upprepade brottsligheten som hade intresserat politikerna om de varit lika intresserade av att göra samhället bättre och tryggare som att tillfredsställa gapiga opinioner.

Öberg påpekar att grundprincipen för val av straff - allvarligare brott bör leda till fängelse i ett år eller mer, medan andra påföljder än fängelse ska användas vid mindre allvarliga brott - i princip är satt ur spel.

Kriminalvården har tagit fram siffror som visar att sju av tio lagakraftvunna fängelsedomar är sex månader eller kortare. Andra undersökningar har lett till liknande resultat.

Alternativen till fängelse - till exempel böter, villkorlig dom, skyddstillsyn eller elektronisk fotboja - används alls inte i den utsträckningen som var tänkt då bestämmelserna om påföljd reformerades 1989.

 

Tanken bakom reformen var god. För den grova brottsligheten finns inga alternativ till fängelse. Men att bura in människor som har begått mindre allvarliga försyndelser är inte bara kostsamt utan även ett uselt sätt att förebygga brottslighet.

Reformen genomfördes av politiker som var omoderna nog att begripa att vi alla tjänar på att straff i möjligaste mån verkställs på ett sådant sätt att risken för ny kriminalitet minskar.

Emellertid innehöll reformen undantag från ettårsregeln. Vissa brott skulle leda till fängelse även om strafftiden kanske bara var någon månad. Det gällde till exempel rattfylleri och vissa misshandelbrott.

Med tiden har listan över dessa så kallade artbrott blivit längre och längre och undantagen är numera närmast huvudregel.

Nils Öberg medger klädsamt nog att myndigheten han leder bär ett ansvar för den dystra utvecklingen. Det är kriminalvården som ska se till att straffen i frihet håller så hög kvalitet att domarkåren, lagstiftaren och inte minst allmänheten upplever systemet som fungerande.

Det är därför glädjande att se att Kriminalvården nu gör en stor satsning på frivården, den delen av kriminalvården som äger rum utanför fängelsemurarna.

Men för att åstadkomma en förändring av betydelse krävs politiska initiativ som inte kommer att få alla väljare att göra vågen.

Ingen större anledning att hoppas på förbättringar, med andra ord. Det är mycket dystert, då det är svårt att finna någonting vettigt med alla dessa domar på några månaders fängelse.

Kriminalvården

Oisín Cantwell

Visa fler
Om Aftonbladet