Fotbollen - vår tids moralpanik

Bengalfest under fotbollsmatch mellan Helsingborgs IF och Malmö FF på Olympia.
Foto: TT
Bengalfest under fotbollsmatch mellan Helsingborgs IF och Malmö FF på Olympia.
KOLUMNISTER

Inget annat bötesbrott bekämpas med sådan politisk frenesi som bengaler.

Men så är också fotbollens läktarkultur vår tids moralpanik.

Justitiedepartementet presenterade i dag ett lagförslag om maskeringsförbud vid idrottsevenemang.

Personer som helt eller delvis täcker över ansiktet ska bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

– Det gör det möjligt att lagföra dem som kastar knallskott, som i matchen mellan Göteborg och Malmö, förklarar inrikesminister Anders Ygeman i en intervju med Ekot.

Att en misstänkt identifierades och anhölls redan dagarna efter den avbrutna matchen, något som onekligen tyder på att det redan finns lagar för att bekämpa knallskottskastare, tycks ha gått inrikesministern förbi.

Ygeman avslöjar hur som helst oavsiktligt vad detta egentligen handlar om. Ingen maskerar sig på en volleybollmatch eller under en SM-final i bordtennis. Det är då och då på den allsvenska herrfotbollens arenor sådant inträffar.

Detta må låta tillräckligt illa. Men skälet till att vissa supportrar plötsligt under en match drar på sig en huva är inte för att i lugn och ro hugga knivar i varandra eller starta våldsamma upplopp. De gör det för att inte i efterhand bli identifierade då de tänder bengaler.

Ett brott som kan leda till upp till sex månaders fängelse, men som nästan alltid leder till böter.

Eller rättare sagt: Det resulterar nästan aldrig i någonting. För poliserna på plats har en proportionalitetsprincip att hålla sig till. Att gå upp i en hejaklack och försöka gripa ordningsstörare kan leda till upplopp och i värsta fall att människor trampas ihjäl.

Riskerna är helt enkelt för stora för att det ska gå att motivera ett ingripande.

Samma problem kommer att uppstå med ett maskeringsförbud. Det är inte nödvändigtvis fel att stifta denna lag, men vi ska ha klart för oss att den inte kommer att få någon större effekt.

Jag kan tänka mig att en hel del personer som läser vissa ledarskribenters och krönikörers klaganden över den förfärliga läktarkulturen ändå applåderar Ygemans beslutsamhet. Det är livsfarligt att gå på match och någonting måste göras.

Sanningen är dock att våldet på arenorna minskar år för år. Även i fjol sjönk antalet omhändertagna och avvisade besökare, trots att nytt publikrekord för allsvenskan slogs.

Det finns med andra ord inte mycket i vare sig brottsutvecklingen eller möjligheten att komma till rätta med bengaler som gör det angeläget att stifta denna lag.

Detta handlar egentligen om att försöka vinna politiska poänger på människors behov av att förfasa sig. Föremålet för denna skräck må variera över tid, men behovet är konstant.

Mellan 1920- och 1940-talet pågick en debatt i Sverige om den effekt som dansbanorna och allt som skedde runt hade på ungdomarnas moral, under etiketten "dansbaneeländet."

I modernare tid har hårdrocken, videovåldet och krigsspel kommit och gått. Och för närvarande stavas moralpaniken delvis fotboll.

Att läktarkulturen ur ett kriminologiskt perspektiv är en framgång – män i grupp i kombination med alkohol leder i andra sammanhang till betydligt fler brott – är därvidlag ointressant.

Uppfattningen att matcherna är fördärvliga, en bild som inte minst medierna med energi bidrar till, låter sig icke påverkas så lätt.

Jag säger inte att fotbollen saknar problem. Jag säger inte att lagstiftaren ska rycka på axlarna åt avarterna inom denna kultur. Jag säger inte att jag älskar bengaler (att komma hem först vid midnatt för att AIK-Hammarby har blivit någon timme försenat är värdelöst).

Låt oss bara inte glömma vad dagens utspel egentligen handlar om.