Vi måste lära oss något av Lottas död

1 av 2
Lotta hittades svårt misshandlad i sin lägenhet. Några dagar senare dog hon av sina skador. Den 33-årige mannen sitter häktad misstänkt för dödsmisshandeln.
KOLUMNISTER

Lotta fick inte det skydd hon behövde, trots att hon anmälde mannen för misshandel.

Vad säger mordet om oss? 

Om honom vet vi en hel del.

Han är en katastrof till människa som dömdes första gången för ett våldsbrott då han var 15 och sedan dess har åkt in och ut ur fängelse.

Ett av 33-åringens offer har bestående hjärnskador. En annan man han misshandlade avled i sviterna av skadorna två månader efter att hovrätten dömde honom till åtta års fängelse.

Jag läser ett av alla dessa juridiska dokument och hajar till vid någonting ovanligt. Mannen ansågs vara så farlig att en polis som han hotade har ett fingerat namn i domen.

Tre av domarna rör våld mot kvinnor som han har haft relationer med. Han gav en av dem ett val: antingen krossar jag ditt underliv eller bryter några av dina revben. Hon valde revbenen. Han föreslog att hon skulle skrika ner i kudden så att inte hennes barn skulle höra något.

Denne man anhölls för en tid sedan i sin frånvaro av åklagare för att ha misshandlat Lotta, ännu en kvinna han hade haft en kortare relation med.

Att han ändå kunde döda kvinnan har väckt stor och begriplig vrede i sociala medier, men åklagarens situation var inte fullt så enkel som det har framstått.

Kvinnan vägrade att medverka i förhör. Hon hade inga synliga skador. Och hon gick inte med på att polisen skulle få tillgång till hennes sjukjournaler.

Hon var rädd och det var inte lätt att komma vidare i förundersökningen. Åklagaren ändrade då sitt beslut. Mannen var alltså aldrig frihetsberövad.

Nu handlar dock inte det här fallet om en ostraffad och skötsam datatekniker. Det handlar om en man vars stora farlighet är väl dokumenterad.

Mina kollegor Kerstin Weigl och Kristina Edblom har outtröttligt och i flera år berättat för dem som velat lyssna om männen som dödar kvinnor.

Ett tydligt mönster har de hittat: signalerna om den annalkande katastrofen. De gemensamma dragen. Missbruket, den patologiska svartsjukan, psykiska problem. Och, inte minst, tidigare domar rörande våld mot kvinnor.

Riskfaktorerna finns där. Riskfaktorerna betyder någonting. Riskfaktorerna har någonting att säga oss.

Riskfaktorer som en efter en gick att bocka av på 33-åringen. Ändå kunde det än en gång ske.

Riksåklagare Anders Perklev har tillsatt en utredning för att undersöka om myndigheten har begått något fel. Det är bra. Det är nödvändigt.

Åklagaren har en så kallad absolut åtalsplikt för de allra flesta brotten. Det innebär en skyldighet att väcka åtal om hen bedömer att det finns tillräckliga bevis för att ett brott har begåtts och att det går att bevisa vem som har begått det.

Detta innebär även att den som har blivit utsatt för brott inte bestämmer vad som ska hända med utredningen. Det finns inget som heter att man kan ”ta tillbaka en anmälan”. Åklagaren måste se till att det inträffade utreds, oavsett vad de inblandade tycker.

Å andra sidan blir situationen hopplös om en som påstår sig ha blivit utsatt för ett brott vägrar att samarbeta. Utredningar läggs ner för att det inte går att komma vidare.

Med detta sagt så är det inte ovanligt att kvinnor som har blivit misshandlade inte vågar eller vill berätta vad som har hänt. Ibland räcker bevisen ändå för att väcka åtal.

Tidigare brottslighet är inte tillräckligt för att få en person häktad, men var verkligen alla möjligheter undersökta då beslutet om att häva anhållningsbeslutet fattades?

Borde inte domarna, där det framgår att kvinnor först inte vågat vittna om att de blivit misshandlade av mannen, ha utgjort en larmsignal?

Dessa frågor behöver besvaras. Lotta kommer inte att få sitt liv tillbaka, men vi måste lära oss någonting av hennes död.

Vi måste lära oss mer om mäns våld mot kvinnor.

Läs också:

Nya siffran: 251 dödade kvinnor

Läs vår prisbelönta granskning av kvinnovåldet.

KVINNORNA som mördades av män de älskat

MÄNNEN som dödar

BARNEN som blev kvar