Kolumn

Olivia Svenson

Gyllene medelvägen räddade den splittrade lunchsekten

Läs Olivia Svensons kolumn

KOLUMNISTER

Tecknen var tydliga. Bevisen pekade åt samma håll. Vi var ett gäng, mina kollegor och jag.

För att vi alltid åt lunch tillsammans, varje dag, alltid vid samma bord, vid samma tid.

Vi kallades sekten och kunde sitta kvar hur länge som helst innan vi märkte att klockan var över ett och det var dags att jobba lite. Vi pratade om döden och musiken och tv-programmen och tonåren och vilka instrument vi skulle vara om vi var instrument. Såna saker.

Maten, tre alternativ inklusive salladsbuffé, smakade aldrig märkvärdigt. Kanske var den rätt usel. Men vi svek aldrig vårt bord eller varandra.

Sen flyttade vi in till city. Till ett miljösmart glashus med flashiga espressomaskiner och färgkoordinerad heltäckningsmatta. Och hur många poppiga lunchställen som helst runt hörnet. Plötsligt uppstod problem.

Plötsligt blev skillnaderna mellan oss otäckt uppenbara.

M ville bara äta döda djur. Gärna serverade på truckförarvis, med stekt potatis och bearnaise.

F ville helst äta hamburgare på Max eftersom hon kommer från Norrland.

B gillade inte dumplings eller annan asiatisk mat.

Jag vägrade äta på ställen med skitiga golv och skinnsoffor från 80-talet.

Det visade sig att J var allergisk mot jordnötter. Och H och E kom ut ur

garderoben som duktiga matlådemänniskor.

Från att ha varit en fredad zon blev lunchen plötsligt en konflikthärd. Stämningen hätsk. Ingen var aldrig helt nöjd, någon blev alltid överkörd. Diskussionerna kändes ofta lika sega som fläskkarrén. Ibland satt vi bara tysta vid borden och petade i vår mat. Sorgsna.

Vi kallades sekten. Tills lunchen skiljde åt oss.

Minnen från högstadiet: Att vara självständig hörde inte ihop med bästismentaliteten.

Tjuvröka bakom en kiosk gjorde man tillsammans. Skolka gjorde man tillsammans. Gå till matsalen och himla med ögonen och peta i potatisplättarna med skinka gjorde man tillsammans. Sen kom gymnasiet och vänskaper spreds för vinden.

Det gick så lätt att peta med någon annan.

Men mina kollegor och jag är vuxna människor. Så vi hittade den gyllene medelvägen.

På pastastället kunde alla bli hyfsat nöjda med sina val: en calzone för B, en salamipizza för M, en linguini med funghi för F.

Strunt samma att vi inte hörde vad vi sa och nästan fick sitta i varandras knän för att det var så trångt.

Ingen kände sig överkörd och vi var tillsammans.

Dumplings och döda djur finns kvar där ute.

För den som går sin egen väg.

FAKTA

Älskar

På grund av en inflammerad högeraxel har min vänsterarm äntligen fått stiga ut på scenen för att spela huvudroll.

Välförtjänt.

Älskar inte

Tyvärr är den ännu inte helt hundra på att agera, efter trettio år i dammiga kulisser. Häromdagen fick den mig till exempel att tappa datorn på näsan.