Ingen vill vara en Svensson

KOLUMNISTER

Exakt 103 875 svenskar heter som jag. En hel stad av människor delar mitt efternamn.

Trots att jag inte vill vara som alla andra. Trots att alla andra inte vill vara som jag.

En ny undersökning visar att andelen kvinnor som tar sin makes efternamn har minskat från 71 procent 2005 till 62 procent 2010.

Men behåller de då sina egna? Nej, trenden är i stället att det gifta paret tar ett helt nytt namn, ett som är ”roligt” eller ”speciellt”.

De vill inte vara en Svensson, en Jonsson, en Karlsson, en Larsson, en Johansson, en Gustafsson, en Jakobsson.

De vill vara en Krokus eller en Stjärnballong.

På patent- och registreringsverket finns hjälp för de som strävar efter originalitet. De skriver: ”Vill du vara ensam om ditt nya efternamn kan du skapa ett helt nytt som ingen annan har. Använd din fantasi eller ta hjälp av vår e-tjänst Efternamnsförslag”.

Ett musklick bort finns förslagen i en lång lista.

Stenelod, Rosenell, Bentehem. Viddvin är ledigt. Essestråle likaså. Påleland? Däremot är Skogsmus och Gryningsdotter upptagna, de plockades redan 2007.

Adelsklingande namn är fortfarande mest poppis, främst sådana där olika ädelmetaller ingår. Tänk Silverkopp och Gyllensopp.

1 800 spänn kostar det att slippa vara en i mängden – i en tid där individualism premieras och vi ska vara våra

egna varumärken. Där det är viktigt att kunna bli hittad på Facebook.

Namnforskaren Eva Brylla säger till TT att efternamnsbytet kan vara ett sätt att markera att nu startar något nytt.

Men framförallt är fenomenet väldigt svenskt. Det finns inget annat land i världen där folk byter efternamn lika ofta. Och den senaste tioårsperioden har antalet ansökningar om namnbyten ökat med 65 procent. I ett land där två miljoner har ett son-namn finns en stor längtan efter att vara egen.

Jag vet. Jag har också längtat.

Minns min skoltid. Vi var fyra svenssons i klassen och det kändes ofrivilligt som att vi tillhörde samma familj. Jag hade ju inte mer gemensamt med Linda eller Fredrik för att vi hette likadant.

Jag var avundsjuk på kompisar med ovanliga efternamn. Inte stolt över mitt eget. Och uppenbarligen var någon av mina förfäder inte heller så nöjd, med tanke på att han tog bort ett s på slutet.

Min mamma bytte bort sitt sällsynta efternamn när hon gifte sig med min pappa i slutet av 60-talet. Hon har

aldrig ångrat sig. Tyckte att det var jätteskönt att slippa felstavningar och missförstånd. Hade ingenting emot att vara en i mängden.

Jag borde förstås vara som hon. Sluta larva och stå upp för mitt son-suffix. Stoppa vårt släkte från att dö ut.

Men jag är en förbannad hycklare för jag gifter gärna bort mitt namn.

Jag vill vara unik.

Precis som alla andra.

FAKTA

Älskar

Ingemar Stenmark

i ”Mästarnas mästare”. Smidig, stark och

ödmjuk. Kan inte han också få en sedel? Typ 75 kronor eller nåt.

Älskar inte

Kungen av dålig smak, Basshunter, ska tydligen stoppas in i ”Big Brother”-huset. Som om programmet inte var tillräckligt sunkigt redan.