Män som inte kan tala med kvinnor

Gubbröra.
Gubbröra.
KOLUMNISTER

Mannen mittemot mig läser Dagens Industri. Han har polo och kavaj och dyr klocka.

Han kommer från Skåne men bor sedan trettio år i Danderyd med sin familj. De har packat i golfbagar och brukar vanligtvis åka bil, men just den här gången passade det fint med tåg eftersom de ska vidare mot solen sen.

Detta vet jag eftersom mannen tycker att vi ska konversera.

”Vad jobbar du med då?” frågar han och jag hör på tonfallet att han tror att jag är max 25 år.

”Jag är journalist”, säger jag.

”Jaha, var jobbar du då?” frågar han.

”Aftonbladet”, säger jag.

”Ojdå, jaha, haha, jag HATAR Aftonbladet”, säger mannen och nu börjar hans fru skruva på sig i sätet bredvid.

”Ja, jag skulle aldrig i livet läsa den tidningen” säger mannen.

”Ja, alltså han menar ju inte att han hatar folk som jobbar där, bara det där med det politiska”, säger frun.

Jag låtsas läsa i min bok. Ett givet tecken för att konversationen är över. Men mannen känner att han måste fortsätta.

”Har du jobbat där länge?” undrar han.

Jag mumlar något om tio år med blicken i boken.

”Vad gör du där?”

Jag mumlar något om allt möjligt och nu är det tydligt för alla i tågkupén att den här frostiga stämningen bara bryts om mannen SLUTAR STÄLLA FRÅGOR.

”Det verkar som att du har ett toppenjobb”, säger mannen.

Han vill uppenbarligen vara lite vänlig men jag ser fruns plågade blick.

Hennes man är nog inte den smidigaste att ha med sig i sociala sammanhang. Kanske har det att göra med att han så obekymrat använder ordet hata. Kanske har det att göra med att mannen anser att det är hans rättighet att säga exakt vad han tycker när han tycker något.

Några timmar tidigare har jag intervjuat en man som påpekar hur alla kvinnor som jobbar på tidningar och tv är så unga nuförtiden.

”Ni ser ut som tjugo hela bunten. Ja, men ni är ju duktiga.”

Några veckor tidigare har jag träffat en man som påpekar att jag verkar vara i god form, trots att jag födde barn för två år sedan.

”Du har verkligen kommit tillbaka”, säger han och tar runt min midja.

Ibland är det svårt att hitta replikerna snabbt. Man kan gräma sig länge efteråt.

Men här är de.

Till mannen på tåget: Nästa gång du vill ha ett trevligt samtal, inled inte genom att säga att du hatar någons arbetsplats. Det kan bli så trist stämning då. Eftersom du är ohövlig och otrevlig.

Till mannen jag intervjuade: Ibland kan ett litet ”men” förstöra allt.

Till mannen som ville kommentera min kropp: Gör inte det. Det är inte okej. Och jag har inte kommit tillbaka, för jag var aldrig borta.

FAKTA

Mellandagsfundering 1:

■ ■ ■ Julen ska vara avslappnad och avskalad nuförtiden och det är rimligt. Ändå kan jag inte låta bli att längta tillbaka till tiden då jag var en katolsk skolflicka och hela högtiden var som en enda grandios och glittrande teaterföreställning. Midnattsmässan slår ”Ensam hemma 3”, så är det bara.

Mellandagsfundering 2:

■ ■ ■ Rekordmånga byter namn, PRV har fått in över 9 000 ansökningar i år, och för mig torde det innebära att mitt efternamn snart blir riktigt trendigt eftersom jag inom kort kommer att vara den enda som bär det. Kul!