Jag har blivit min egen mamma

Foto: TT
KOLUMNISTER

Häromdagen letade jag efter en särskild scarf. Planen var att linda den runt huvudet, lite chict så där. Kanske knyta en sjalett? Mitt i det ivriga sökandet frös jag till och var tvungen att raskt backa ut genom garderoben.

Ääääee, tänkte jag.

Nu har det gått för långt.

Visst har indicierna samlats på hög de senaste åren, jag har länge befarat en fällande dom. Men här framför spegeln med det blommiga sidentyget i handen var ­bevisläget alldeles för starkt för att ignoreras.

Jag har blivit min mamma.

Om man tänker efter innehåller insikten ett mått av logik. Vi har en nära kontakt, jag har själv fått barn, tonårsrevolten är preskriberad sedan cirka 22 år - och så har man ju hört att det här är sånt som händer i takt med stigande ålder.

Men ändå. Kanske hade man kunnat förvänta sig, ­eller hoppats på, att förvandlingen skulle ske lite mer i det fördolda. En blinkning här och där.

I stället hör jag mig formulera hennes exakta ­repliker, en efter en:

”Släck i taket, taklampor ger ett så omysigt ljus.”

”Kan jag ha det här på mig?”

”Det är praktiskt med kort hår.”

”Att ha böcker omkring sig är trevligt.”

”När jag ska sova måste det vara kallt i rummet.”

Och så vidare.

Jag bär dessutom läppstift varje dag, har börjat bli kvällstrött, älskar att kombinera färgerna rött och rosa, tycker det är opassande att gå till jobbet med skrynkliga kläder, gör mig redo för att stiga av långt innan tåget är framme, ­njuter av att få använda alla utländska glosor jag kan på semestern.

Och så vidare.

Lyckligtvis är det inte ­bara jag som befinner mig i en metamorfos. Hos mina äldsta vänner skönjs allt fler tecken. En har börjat gagga om aktier som sin pappa, en kör bil precis som sin mamma med de välmanikyrerade naglarna placerade exakt tjugo i fyra på ratten, en ­serverar kräm som mellanmål när barnen kommer hem från skolan.

Det är vackert, men också aningen vemodigt.

Nu när vi blivit så gamla att vi har egna hushåll, egna karriärer, egna familjer och egna traditioner så dundrar stora osäkerheten in. Hur gör man egentligen när man är vuxen? Och så känner kroppen och själen efter och tar rygg på det bekanta, det man minns, ritualerna.

Tur då att det ändå finns gränser. Sjaletten får mamma ha ifred.