Se alla oss från ingenstans

KOLUMNISTER

Från ingenstans.

Det är därifrån de kommer. De som är berättelsen om Sverige, men ändå inte. Där objektivet sveper över ett torg utan rörelse, så när som på en gubbe i keps som zoomas in när han går mycket långsamt.

Era kameror är sällan här utan ­anledning. En pedofil kanske har satt skräck, en gris har fött 35 kultingar, ett dubbelmord. Eller träffar ni någon som har lyckats ta sig ­härifrån, flyttat till Stockholm och gjort karriär.

Om stjärnan har en gås oplockad brukar det bli en anekdot om ­poppistjejen på högstadiet. Hon som numera har fyra barn, jobbar på Ica och väger 0,1 ton. Och sådana svar ger ni aldrig motfrågor på.

Den historien är så bekant att ni inte längre reagerar.

Nog skriver ni om oförrätter. På grund av klass, kön, sexualitet, hudfärg, funktionalitet, etnicitet, trosuppfattning, nationalitet och ­ålder. Perspektiven tycks bli fler och de är av godo.

Men ingen pratar om kvinnan på Ica, hennes perspektiv är ointressant. Det tycker ni på TV4 som ­lägger ner era lokalstationer, ni ­tidningschefer som stänger redaktionerna på mindre lönsamma orter. Ni politiker som talar om valfrihet, men som bara ger alternativ åt era urbana kamrater.

Just därför borde kvinnan på Ica vara den första att ta strid för. Ändå är det ingen som gör det.

För hon kommer från ingenstans. Hon kommer från den osynliga ­delen av Sverige, de sex miljoner som bor utanför storstäderna. Personer som också är kurder, lesbiska, synskadade och arbetarklass.

Skillnaden är att de har ytterligare saker oroa sig över. Att vårdcentraler stänger, att busslinjer dras in, att arbetsplatser bommar igen och att de sedan tvingas slita upp sina ­rötter för att ta första bästa kneg i andra landsänden.

Vi pratar ofta om segregation, men inte om den största. Den mellan storstad och landsort.

Jag kan aldrig bli opartisk. För jag kommer också från ingenstans. Och när jag pratade med folk från storstäder kom alltid frågan när jag skulle sticka. Som om Sölvesborg inte dög i deras ögon.

I Malmö, där jag numera bor, får jag aldrig frågan om varför jag flyttade. På sin höjd får jag en klapp på axeln och ett grattis till att jag lyckades fly.

Vi som kommer från ingenstans förstår redan. Det är från oss jag skriver, till er andra som vägrar att lyssna.

Ni som styr. Ni borde rannsaka er själva och se hela Sverige.

Ni sossar som pratar om vikten av att vinna Stockholm. Vem vill vinna Säffle?

Ni sverigedemokrater som talar om landsorten, men som hellre besöker storstäder där ni helt säkert möter protester som får er att växa.

Ni centerpartister som verkar ha glömt att ni är ett bondeparti.

Ni andra som inte ens bryr er.

Hemstads-hyllning 1 & hemstads-hyllning 2

Alla stora artister, från Bruce Springsteen och Dino Merlin till Kanye West och ­Veronica Maggio, har sitt eget hometown anthem. Men min absoluta favorit är Linnea Henrikssons ”Halmstad”. Mer arenasvulst och mer ömhet till en hemstad får man leta efter.

Umeå-baserade bandet Väärt slog igenom med ”Hemlängta”, en finstämd indieballad om att flytta, inte känna sig hemma och längta tillbaks. Nya albumet ”Det kommer ett skalv” är ett av årets absolut bästa, alla kategorier.