Terrordåd långt borta ligger också oss nära

Enligt FN dödades 10 548 civila i Afghanistan förra året, 714 av dem var barn.
Foto: AP
Enligt FN dödades 10 548 civila i Afghanistan förra året, 714 av dem var barn.
KOLUMNISTER

Ett fasansfullt terrordåd, omöjligt att greppa.

Militanta islamister som attackerade oskyldiga. Offer blev – som vanligt – de personer som nyttjat sin odiskutabla frihet att yttra sig, samt den ordningsmakt som skyddade deras rätt att få göra det.

Jag menar inte Paris.

Inte heller Köpenhamn.

Dådet inträffade i förrgår, i tisdags. Den dagen gick jag genom ­Malmö. Såg inga människor i chock, inga manifestationer på Stor­torget.

Inte heller i Stockholm, där jag tillbringade kvällen. Plattan vid ­Sergels torg var öde så när som på t-banependlarna och tiggarna. Inga direktsändningar i tv. Inget fördömande från Stefan Löfven eller ­Margot Wallström. Likadant i går.

Efter två varv kring våra delar av internet hittade jag bara en ­TT-notis. Den andades pliktskyldighet.

Sociala medier? Inga upprop mot tisdagens hänsynslösa terror. Inte ens en hashtag.

Då var det ändå ett terrordåd som till sin omfattning slog ut både ­Paris och Köpenhamn. Jag vill inte jämföra, jag vill berätta.
Det hände i Afghanistan, i en provins strax söder om Kabul. Två självmordsbombare infiltrerade ett polishögkvarter. De hade klätt ut sig till poliser, så som Anders Behring Breivik gjorde på Utøya. Deras kompanjoner stod utanför, tryckte på en knapp och sprängde dem i luften.

20 människor miste livet. Åtta skadades.

Självfallet kan vi svenskar inte göra så mycket åt militanta talibaner i Afghanistan. Men varför bryr vi oss inte, så som vi gör när terrorn skakar Europa eller USA?

Jag behöver inte sia, jag vet. Det handlar om hur media förhåller sig till händelserna. Närhetsprincipen: nyheten ska ligga nära läsaren, geografiskt eller kulturellt.

Därför är det logiskt att ett terrordåd i Köpenhamn, med en konstnär från Höganäs som måltavla, tapetseras på svenska löpsedlar. Om sju boråsare ­hade strukit med i Afghanistan hade det säkerligen också blivit en topp­nyhet.
Som journalist köper jag resonemanget. Aldrig som människa.

Inte så länge världen brinner. Enligt FN dödades 10 548 civila i Afghanistan förra året, 714 av dem var barn.

Jag vägrar avrunda sådana siffror. För varje människa har en berättelse. Varje offer har närstående som sörjer. Föräldrar, barn, syskon och kompisar ­precis som vi.

Och närhetsprincipen, den finns där. Det är släktingar och vänner till offren som flyr sina krigshärdar. Som söker asyl, vissa i Sverige. De kommer hit på flykt från terrorn, till ett land där de själva kallas för potentiella terrorister.

Om vi inte uppmärksammar terrorn i tredje världen, ja då avhumaniserar vi alla som drabbas av den.

En billig poäng, kan tyckas. Men människovärde kan inte graderas på en skala, bara en sak är sann.

Är de inte människor för oss där, då blir de inte människor för oss här.

Mer terror

I tisdags inträffade ytterligare två terrordåd som inte diskuterades här hemma. I Nigeria dödades sammanlagt 39 personer i en bombning och ett självmordsattentat. Boko Haram misstänks ligga bakom minst ett av ­dåden.

Zlatans gnuggisar

”Ibra” målade 50 namn på sin kropp för att uppmärksamma de 805 miljoner människor som lider av ­hunger i världen i dag. Vi var tusentals svenskar som ­berördes av gärningen. Men jag undrar hur många av oss som faktiskt gick från känslor till handling.