De går också genom eld för sina barn

Foto: URBAN ANDERSSON
KOLUMNISTER

Svenska barn dör inte av hunger.

Trots det lever 230 000 av dem ­i familjer vars inkomster inte täcker alla nödvändiga utgifter, enligt Rädda Barnen. Nog låter det som en motsägelse.

Kanske är det just denna logiska lucka som får kritiker att lägga timmar framför miniräknaren för att motbevisa att fattigdom finns mitt ibland oss.

Kanske finns det ett enklare svar: att föräldrarna tar smällen.

Min mamma åt inte lunch på ett helt decennium. Köpte inga nya kläder. Unnade sig ingenting.

Mamma var beredd att gå till världens ände för min syster och mig, brukade hon säga. Genom eld­s­vådor, om så krävdes. Precis som alla andra föräldrar jag

kände och numera känner.

Romska barn i Rumänien dör inte heller av hunger. Åtminstone inte särskilt många. För deras föräldrar resonerar precis som vi.

I hemlandet har de ingenting. Därför åker de hit, klär av sig all värdighet, bosätter sig utomhus mitt i vintern, sätter sig på gatan och tigger.

Jag besökte några läger i Malmö för att skildra och försöka förstå. Det jag främst minns är något helt annat. Vid kåkstäderna träffade jag flertalet privatspanare,

per­soner som la all sin fritid på att kartlägga tiggeriet.

De gick in i butiker och kontrollerade hur mycket EU-migranterna växlade in i slutet av dagen, ringde myndigheter och rapporterade. De kontaktade privatspanare i andra delar av landet för att jämföra sina observationer.

Några av dem sa sig ha sett de lyxbilar som ryktas plocka upp tiggare om kvällarna. Andra vittnade om sedelbuntar tjocka som trädstammar.

Ingen av dem frågade sig varför människor nedlåter sig till att tigga.

Vi pratade inte om det. Dels för att jag är fel person att döma någon. Främst för att skillnader finns mellan alla människor.

I stället letade jag efter likheter. Och när jag funderade över mänsklighetens minsta gemensamma nämnare kom jag bara på en sak.

Vi trotsar naturlagarna för våra barns bästa.

Alla gör det, om vi så måste. Från den sjövilda hockeyföräldern i Kanada och den livrädda pansarsoldaten i Ukraina till den urfattiga prostituerade på Filippinerna.

Det är absolut inte säkert att handlingarna gynnar någon. Men intentionen är alltid densamma: barnens bästa.

Många tvivlar på att relativ fattigdom existerar i Sverige. Många lägger energi på att hitta argument för att kriminalisera tiggeriet. Jag kan inte säga att de har fel,

eftersom facit saknas. Däremot har jag en fråga.

Det kan vara svårt att sätta sig in i tiggarnas situation. Det kan också vara väldigt enkelt.

Hur långt hade ni själva gått för att ställa mat på bordet till era barn?

Troligen till världens ände.

Pildammslägret

 Malmö stad har nu rivit det omtvistade tältlägret i Pildammsparken. Mer än hälften av dem som bodde där flydde på grund av rädsla för överfall och misshandel.

De som fortfarande är kvar i Malmö sover numera vid tågstationen. Om dagarna tigger de precis som förut.

Varför? De vägrar åka hem förrän de har pengar nog att köpa mat till sina barn hemma i Rumänien.