”Debatt” kommer att lämna ett tomrum efter sig

KOLUMNISTER

Alla vet hur det slutar, varje gång.

Ändå reste jag 30 mil för att delta i ”Debatt” i SVT den där höstkvällen 2011.

Just den här gången kanske folk inte skulle kasta sig ner i ormgropen med knogjärnen före. Samtalet skulle nyanseras. Vi skulle nå konsensus och efterfesta till tonerna av ”Heal the world”.

Men givetvis blev det Ragnarök. Jag fick prata i 39 sekunder och allt jag sa dränktes i en kakafoni av Scatmandebattörer. I förlängningen ledde det till gatlopp på rasistsajterna, en handfull mordhot och hundratals hatmejl.

Det var mitt livs värsta kväll – alla kategorier.

Då har jag ändå fått näsan inslagen av en irländsk pundare och sett motorhuven kasta sig som en fläskkotlett mot vindrutan i 120 kilometer i timmen.

Trots det älskar jag programmet. På torsdagskvällen, efter 27 säsonger och över 500 avsnitt, sänds ”Debatt” för sista gången och det är som att förlora sin bästa fiende.

Samtidigt tänker jag på hur det brukar tas emot: en rad medieprofiler rasar på tonen och raljerar över masthuggarna som säger några sanningens ord till makthavarna, på Kurt Olsson-göteborgska.

Jag ringer en kompis som tidigare har jobbat på redaktionen.

– Alla journalister hatar ”Debatt”, men det görs ju inte för dem, säger hon.

– Tanken är att det ska vara folkets debattprogram.

Public service. Touché.

Jag minns en kolumn av min kollega, Ehsan Fadakar. Han reagerade på vilka företrädare partierna skickade till ”Debatt”.

Tänk alla gånger som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven har bangat. Tänk att de har skickat sina bänknötare i stället, om ens det. Tänk att SD alltid skickar a-laget.

Lägg därtill att man når en halv miljon väljare per program och vips så har vi en eftervalsanalys.

Sedan går det inte att förneka faktum. Vi vet hur det slutar, varje gång: människor bråkar.

Men det är ju hela poängen. Sverige är det enda landet i världen där en debatt handlar om att komma överens. När det egentligen borde vara tvärtom.

Alltså kommer ”Debatt” att lämna ett tomrum efter sig. Och inte bara det. Min kompis påpekar att det är det enda programmet där politiker möter så kallat vanligt folk.

– Därför är ju ministrarna livrädda för att komma dit.