Tacka ångmaskinen för curlingsamhället

Läs Peter Kadhammars krönika

KOLUMNISTER
Peter Kadhammar
Peter Kadhammar

Arbetslösheten är hemsk, girigheten i finanssektorn stötande och vi har en jordbruksminister som ­verkar hämtad ur en nyårsrevy.

Annars är det inte så illa.

För tusen år sedan var den genomsnittliga förväntade levnadsåldern i västra ­Europa 24 år, i stort sett samma som när Jesus föddes.

Ingenting hade hänt på tio sekler. Den som hade tur och överlevde födseln levde ett liv av umbäranden: hårt kroppsarbete från gryning till kväll, sjukdomar, krig, svält, få eller inga rättigheter.

800 år senare hade folk det något bättre, men inte mycket. År 1820 var den förväntade levnadsåldern 36 år.

Sedan började det ­hända saker. På 80 år förlängdes människornas liv nästan lika mycket som de föregående 800. Därefter gick det ­ännu fortare och den ­förväntade levnads­åldern i västra Europa är nu runt 78 år.

I höst genomför Statistiska centralbyrån en under­sökning av barns psykiska hälsa i Sverige. 208 000 elever i 4 300 skolor ska ­svara på ett batteri av frågor om hur de ser på sig ­själva, ­pengar, kompisar, mobbning, ­tobak?... Fritid.

Undersökningen är anonym och frivillig. Den förälder som av ­någon ­anledning inte vill att sonen/dottern ska delta kan säga nej.

SCB:s undersökning är bekräftelsen på att vi lever på historiens topp. Ingen generation i mänsklighetens historia har haft det så bra.

Vi lever i ett samhälle präglat av trygghetsnarkomani, tätt flätade skyddsnät och curlingföräldrar.

Det ska vi vara tacksamma för.

Vem ska vi tacka?

Industrialismen, naturligtvis. Tack vare ång­maskinen och allt som följde på den behöver vi inte ägna veckor åt att hugga ved för vintern och oroa oss för att den ruttna potatisen och den salta sillen ska räcka.

Tack vare maskinerna har vi tid och råd att fråga 208 000 barn: Hur mår du?

Det är makalöst och värt att tänka på nästa gång någon gnäller över tillväxten och att vi lägger för stor vikt vid materiella ytligheter. Den materiella ­framgången ger oss möjlighet att ­ägna oss åt kulturella ting och att fråga samtliga sjätte- och nionde­klassare om de har tillräckligt med fickpengar.