Billig alkohol är höjden av lycka

KOLUMNISTER

En kompis till mig tjänstgjorde i staben på den svenska FN-bataljonen på Cypern. När det kom en gäst hemifrån brukade medlemmarna i staben bjuda på en drink före maten. De fyllde ett glas till brädden med whisky och precis när sällskapet satt sig kom en soldat och anmälde att middagen var serverad.

Gästen lutade sig då över glaset med trutande läppar och sög i sig alltihop.

Det slog aldrig fel.

Naturligtvis fyllnade han snart till och det där tyckte killarna i staben var otroligt roligt.

Bjuds det så dricker man till sista droppen. Gratis sprit är det värdefullaste som finns.

Det här var i slutet av 1970-talet. På den tiden ansågs det att riktiga européer – tyskar, fransmän och italienare – kunde hantera alkoholen på ett moget sätt eftersom de fick köpa vin i specerihandeln och whisky på bensinmacken.

Det sista var sant men inte att de klarade av att stå emot frestelserna. 1970 hinkade fransmännen i sig drygt 23 liter ren alkohol per vuxen.

Polackerna, som få förknippar med helnykterhet, drack bara en tredjedel av det, de omyndigförklarade svenskarna ännu mindre.

På 1990-talet lämnade vi vår buttra enslighet vid Arktis och förenade oss med Europa. Vi kompletterade helgsupandet med att försöka dricka som fransmän på vardagarna.

Samtidigt som svenskarna blir allt lummigare har fransmän, tyskar och italienare nyktrat till. Det rapporterar tidskriften Economist. Fransmännen är nere i ungefär 13 liter per person och år. Jag är inte säker på att det är positivt. Förklaringen är nämligen att de hoppar över sina civiliserade luncher och klämmer i sig snabbmat i stället.

EU:s genomsnitt ligger nu på drygt nio liter. Om jag tolkar statistiken från Folkhälsoinstitutet rätt är vi i linje med resten av unionen.

Ändå är vi som godissugna barn i förhållande till alkohol. När det bjuds trutar vi med läpparna och suger i oss alltihop. Höjden av lycka är billig öl och sprit, inhandlad på en stormarknad i Kiel eller Rostock.