Frank Heller får mig att längta till London 1909

Få författare skänker sådant nöje som författaren Frank Heller, skriver Peter Kadhammar.
Få författare skänker sådant nöje som författaren Frank Heller, skriver Peter Kadhammar.
KOLUMNISTER

När jag hade läst morgontidningarna var jag tvungen finna ett motgift, något som kunde få mig på gott humör. Jag gick till bokhyllan och hämtade en Frank Heller.

"Ångaren Empress of Oceania, kapten Selby, anlände den 29 okt. på förmiddagen till Alexandria (Egypten). Genast efter dess ankomst spärrades alla tillträden och polisen, som alarmerats av kaptenen per trådlös telegraf, gick ombord.

Vad var orsaken?"

Ett sådant löfte om mystik och förvecklingar lyfter åtminstone mig. Jag sjunker ner i en fåtölj, gärna med en stor kopp té, och förflyttar mig tacksamt till en värld där man slipper larviga överord om lite snö (var det Aftonbladet eller Expressen som hade den ofrivilligt komiska rubriken "snöattack"?), eller att "granbarr i fel tunna kan sluta med böter" (Svenska Dagbladet). Vill jag förfära mig över snö och is slår jag upp Alistair Macleans "Station Zebra", en spännande bok om stormaktsintriger i Arktis som tyvärr blev ganska dålig film.

Frank Heller var pseudonym för Gunnar Serner. Han var en man som förstod sig på stora linjer och livets krydda. Hans böcker bar titlar som "Herr Collins affärer i London" och "I hasardens huvudstad". Jag har hans valda verk, tryckta i Helsingfors 1949. De inte alldeles jämna raderna vittnar om att typograf satt boken med blytyper. Det ger en sinnlighet som en text satt i dator aldrig kan matcha, det är som skillnaden mellan en handknuten matta och en maskintillverkad.

Jag borde hata Frank Heller. Karlen var uppenbarligen antisemit. Hans beskrivning av en judisk affärsman i novellen "Mr Isaacs' sorgliga historia" är vämjelig: "...krokig näsa och ödmjuka svarta ögon ... Han hade all orientalens lystnad efter blåa ögon..."

Ändå kan få författare skänka sådant nöje. Han får mig att längta till Londons dimmiga gator år 1909. Jag vill dricka "visky" med den notoriske svindlaren herr Collin i dennes rökrum och höra honom berätta om sina snillrika kupper.

Av dagens författare är väl Lars Gustafsson den som säkrast försätter läsaren i omedelbar trivsel. I likhet med Frank Heller lyckas Gustafsson behålla den tidiga ungdomens lystnad och fascination inför världen. Här finns ingen leda och om man skulle finna något som påminner om tristess så är även den gemytlig, en nödvändig paus i allt spännande som tillvaron bjuder.

Han har med åren blivit allt gnöligare. Någonstans i "Herr Gustafssons familjebok" (2006) kallar han klimatförändringarna för klimatförbättringar. (Jag inser att jag riskerar att nedkalla hans vrede om jag minns fel.) Men vresighet inför samtiden har sin charm den med.

I "Tennisspelarna" från 1977 finns följande dialog:

"– Hör du Lars!

– Mja.

– Du har aldrig varit inne i någon av Strategiska Flygvapnets stridsledningscentraler, eller hur?

– Nej, jag har av någon anledning faktiskt aldrig gjort det, sade jag. Sådana lokaler ligger helt utanför mitt normala verksamhetsområde."

Vad är det som är så underbart i detta korta meningsutbyte? Tempot. Den torra humorn. Löftet om att något oerhört kommer att ske när herr Gustafsson anländer till stridsledningscentralen, för det kommer han att göra.

Andra svenska humörhöjare är naturligtvis Strindberg och Piraten. Och Jolo. De har, precis som Gustafsson, sinnlighet och glädje. Jolo kanske åldras därför att han är för mycket kåsör. Den som vill vara rolig ska inte anstränga sig för att vara lustig. Strindbergs texter lever därför att de fortfarande har ett hänsynslöst politiskt bett.

Men om jag vill koppla av en eftermiddag är det Frank Heller jag griper efter. När jag skriver detta, eftermiddagen lördagen den åttonde januari, känns Heller som en livräddare. Jag har just läst följande rubrik i Svenska Dagbladet:

"Mycket har hänt och ändå inget i Haiti"

Vilken befrielse att då sjunka ner i fåtöljen och slå upp herr Collins affärer i London.

"Filip Collin tog en sista klunk ur tekoppen, beställde en liten konjak till skydd mot vinterkylan och kastade därpå en hastig blick mot sin granne..."

Äventyret kan börja.

FAKTA

VISSTE DU ATT...

...Ivar Lo-Johansson sa, och det här tar jag också direkt ur minnet, att han kunde se på första meningen om en bok är bra eller inte.

Här är tre förstameningar som jag tycker är lysande:

"I Prag bor över en miljon människor som jag här inte tänker nämna vid namn." Ludvik Vaculik, "Marsvinen" (1976)

"Min mor, som var exceptionellt intelligent, var den vackraste flickan i Alabama." Truman Capote, "One Christmas" (1982)

"De skickade honom till Dallas för att döda en niggerhallick som hette Wendell Durfee." James Ellroy, "Sextusen kalla" (2001)

...Gunnar Serner föddes 1886. Han var en begåvad student vid Lunds universitet som dock tyckte för mycket om att festa. Han begick banksvindlerier och flydde landet 1912. Gunnar Serner tog sig namnet Frank Heller i London och började skriva därför att han inte visste hur han annars skulle få pengar till mat. Frank Heller blev en av Sveriges mest framgångsrika äventyrsförfattare. Han dog 1947.

...finansmannen Jan Stenbeck, investmentbolaget Kinneviks ägare och mannen som startade TV3, ansåg att direktörerna i hans imperium behövde bildning? Han inbjöd därför Lars Gustafsson att tala på middagen efter Kinneviks bolagsstämma 1987. Direktörerna ålades även att studera Paul Johnsons "Moderna tider" om 1900-talets historia. 859 sidor. Jan Stenbeck dog 2002. Lars Gustafssons senaste roman är "Fru Sorgedahls vackra vita armar" (2008).