Vänligt land – där batongerna viner

Likheterna mellan Egypten och Iran är stora

KOLUMNISTER

Säkerhetsstyrkorna hälsade fångarna genom att klä av dem nakna, sätta ögonbindel och handfängsel på dem, och sedan slå dem med käppar. Förnedrade, rädda och utan förmåga att orientera sig slängdes de i små celler med stenväggar?...

Skriken från fångar som förhördes höll de andra i ett tillstånd nära vansinne, även om de inte torterades själva?...

Denna skildring från Egypten kommer från Lawrence Wrights reportagebok ”The Looming Tower”. Den innehåller förklaringen till att regimen i Kairo under decennier rutinmässigt har kunnat tortera fångar och fängsla medborgare utan att ge dem rättegång eller ens en anklagelse att förhålla sig till.

Det kallas ”administrativt förvar”, en juridisk genväg eller snarare en genväg förbi juridiken, som tillåter myndigheterna att fängsla personer som av olika skäl anses opålitliga, ett hot. Det innebär att invånarna i Egypten lever

i ett permanent laglöst tillstånd. Regimen upprätthåller laglösheten med hjälp av undantagstillståndet som infördes efter mordet på president Anwar Sadat 1981.

Enligt svenska UD frihetsberövades under 1990-talet upp emot en halv miljon människor av politiska skäl.

För tre år sedan hölls 18 000 personer i administrativt förvar. I dag beräknar egyptiska organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter att de fängslade är mellan 5 000 och 10 000.

Dessa chockerande tal kan vi jämföra med antalet politiska fångar i Iran. Amerikanska utrikesdepartementet säger att de är ”hundratals” – alltså långt färre än sina olycksbröder och -systrar i Egypten.

I ett annat avseende är länderna lika. I bägge använder polis och säkerhetsstyrkor rutinmässigt tortyr. Metoderna är de gamla vanliga. Elchocker, skendränkning, misshandel, hänga fången med bakbundna armar i en krok i taket. Våldtäkter. Sexuell förnedring. Och så vidare.

Egyptiska Organisationen för Mänskliga Rättigheter har uppmärksammat 125 fall där personer pinades till döds mellan 2000 och 2009. Amerikanska Human Rights Watch publicerade 2004 en rapport med rubriken ”Egyptens tortyrepidemi”. Den berättade om tortyr inte bara av politiska fångar, utan även av vanliga medborgare och gatubarn.

Många i västerlandet uppfattar Iran som ondskans hemort på jorden medan Egypten visserligen inte är en demokrati, men ändå en vän, dessutom ett trevligt semesterland.

Hosni Mubarak har varit Egyptens president sedan 1981. Gång efter gång har Mubarak blivit omvald, en prestation som varit möjlig därför att han saknat motkandidater.

Hur kan en ledare med en så brutal historia uppfattas som en vän, som en av oss?

Svaret ligger i orden som jag började artikeln med. Fångarna som fördes in för att torteras i Citadellet, ett fort från elvahundratalet, var islamister. De misstänktes för att vara delaktiga i mordet på president Sadat.

Hosni Mubarak är president i landet där batongerna blommar. Han har uppfattats som en sköld mot islamister i sitt eget land och Mellanöstern i stort. Västvärlden överser med tortyr, misshandel, sexuellt övervåld, korruption och valfusk därför att vi fruktar tortyr, misshandel, sexuellt övervåld, korruption och valfusk ifall islamister tar makten.

Den som försöker piska sina landsmän till underkastelse får dock vara beredd på överraskningar. Många som torterades i Citadellet fylldes av ett allt överskuggande hämndbegär, skriver Wright.

En av dem var läkaren Ayman al-Zawahiri. Han är nu en av ledarna för al-Qaida och Usama bin Ladins närmaste man.