Kolumn

Peter Kadhammar

Kolumnister

Ingen vet vad som händer i morgon

Peter Kadhammar: En revolution är frigjorda krafter som ingen behärskar

Vi vill gärna tro att historien följer ett lättbegripligt mönster. Folket reser sig och sliter sönder samhällskontraktet som i 30 år gällt mellan härskare och behärskade. Det kan bli stökigt och blodigt men Mubarak måste gå.

Historien följer verkligen tydliga mönster. Revolutioner utbryter aldrig i länder där förtrycket är skoningslöst. Om regimen utan att tveka avrättar meningsmotståndare går folk inte ut på gatorna med andra plakat än dem som myndigheterna tillhandahåller.

Revolutioner utbryter när förtrycket lättar, då det finns en möjlighet att protestera ­utan att omedelbart råka ut för en katastrof.

Exempel: Entusiastiska demonstrationer till stöd för Saddam Hussein i Irak. Så fort regeringen försvagades och såg ut att falla, efter Gulfkriget 1991, blev det en folkresning.

Protesterna kan börja i vilket samhällsskikt som helst, men det är först om den breda massan, arbetare, bönder, lierar sig med medelklass och intellektuella som revolutionär situation uppstår.

Exempel: I det kommunistiska Polen på 1970-talet översköljdes landet av våg efter våg av strejker. Rege­ringen tog dem med ro och tryckte mer sedlar åt folket. Först när det blev en allians mellan arbetare och en liten grupp intellektuella kände sig kommunistpartiets ledare hotade. Men all rätt. Regimen kollapsade.

En liten, till synes perifer händelse startar förloppet. En förnedrad gatuhandlare bränner sig till döds i protest (Tunisien). En militär­patrull råkar köra ihjäl några civila (Gaza, när den första intifadan började). En arbetare får orättvist sparken (Gdansk 1980).

Protesterna växer till jättedemonstrationer, polisen förmår inte behärska folkmassorna som rör sig på gatorna och torgen. Demonstranter och omvärlden vill gärna tro att det är över. Lättnad, glädje. En underbar känsla av frihet (Himmelska fridens torg i Peking 1989.) Välkommen till Egypten! (Kairo för några dagar sedan.)

Ibland blir detta verkligen berättelsens vändpunkt. Tunisiens president Ben Ali packade ihop och lämnade landet. Men, som den sovjetiska kommunismens fader

Lenin sa, en revolutionär situation uppstår när de undertryckta vägrar att godta den gamla ordningen och förtryckaren saknar förmåga (eller vilja) att upprätthålla den.

Diktatorer brukar ha viljan. Därför inträder nu nästa fas i dramat:

Armén kallas in för att återställa ordningen.

Det är möjligt att demonstranterna kan trotsa kravallpoliser som blott skjuter tårgas. Men hur ska folkmassan kunna trotsa soldaternas stridsvagnar, kulsprutor och automatkarbiner?

I vissa fall slår armén till omedelbart. Exempel: Den syriska regeringens svar på upproret i staden Hama 1982. En fjärdedel av staden förstördes. Hur många som dödades vet ingen, en uppskattning säger

25?000 människor.

Vanligare är att det inträder dagar av osäkerhet. Arméns roll är oklar. Den har inte tidigare varit en del av repressionen, den är inte hatad och fruktad som polisen och säkerhetstjänsten. Armén står över samhällets konflikter, den tjänar hela nationen.

Stridsvagnarna står på gatorna. Människor går fram och talar med de unga männen som betjänar vidundren av stål. Man räcker fram blommor, soldaterna tar emot dem. Lättnad. Förnyad eufori. Det ser ut att lösa sig ändå. (Filippinerna 1986, Peking 1989, Kairo för några dagar sedan.)

Någon kommer på ett ord, en fras, som ska ge de magiska dagarna ett namn. Sammetsrevolutionen (Tjeckoslovakien). Saffranrevolutionen (Burma).

Den oranga revolutionen (Ukraina). Jasminrevolutionen (Tunisien).

När allt står och väger har diktatorn fortfarande möjlighet att dra sig tillbaka. Det gör han oftast inte. Han spelar ut det nästa kort, civilklädda poliser, gangsters, småkriminella och råskinn som misshandlar demonstranter, journalister och demolerar lokaler som tillhör människorättsorganisationer.

Exempel: Zimbabwe, Rumänien, Iran, Sydafrika, Kina, Egypten?...

Regeringen förklarar att kriminella element och fientliga utländska krafter försöker störta landet i olycka (Iran under shahen 1978, Iran under ayatollorna 2009, Zimbabwe under Mugabe). Därför måste diktatorn stanna, han kan inte svika nationen. Om han går utbryter kaos (Hosni Mubarak i tv i torsdags).

Där är Egypten nu. Revolutionens mönster är sig kusligt likt och ändå omöjligt att förutse. Ingen, inte Mubarak, inte

ledarna för Muslimska brödraskapet, inte de modiga demonstranterna på Befrielsetorget, inte soldaterna, inte bedömarna i omvärlden – ingen vet vad som sker i morgon.

Ty framför allt är en revolution frigjorda krafter som ingen behärskar.