Kolumn

Peter Kadhammar

Visst jobbar det läkare i t-banan

KOLUMNISTER

Ni har väl hört att det finns en massa jurister, läkare, civilingenjörer och andra högutbildade invandrare som arbetar i Stockholms tunnelbana?

De får nöja sig med att vara spärrvakter eftersom vi i Sverige har svårt att tro att asiater och afrikaner kan vara riktiga akademiker.

Ni har väl hört att det där är en myt?

Läkaren i tunnelbanan är något som lattedrickande pratkvarnar i Stockholms innerstad har hittat på. Politiskt korrekta personer i etablissemanget snackar som vanligt skit. De vet inte hur verklighetens folk har det.

Nu ska jag tala om något som vare sig ni eller jag visste: Det är sant.

I Stockholms underjord arbetar verkligen en massa jurister, läkare, civilingenjörer, arkitekter, civilekonomer och en och annan före detta minister.

Det berättar Torborg Chetkovich som tidigare var chef för tunnelbanan. Hon upptäckte att det fanns en massa akademiska toppkrafter bland spärrvakterna och lokförarna.

Personalläget påminde om Denize Karabudas och Helena Bergströms ”Se upp för dårarna”, där en turkisk hjärtkirurg är lokförare. Chetkovich lät visa filmen för sina anställda. De skrattade men var också djupt tagna. Komedin var för dem ett dokument om samtiden.

Chetkovich ville hjälpa akademikerna vidare. Hennes personalchef valde ut 30 ingenjörer och ekonomer bland spärrvakterna. Deras akademiska meriter var oantastliga.

– Vi gav dem till ett bemanningsföretag. Deras kompetens kunde komma hela samhället till nytta.

Ingen – ingen! – av dem fick jobb.

Chetkovich är numera chef för Swedavia, som driver Sveriges flygplatser. Hon tycker det är bra att medarbetarna har olika bakgrunder. Det ger mänskliga vinster och affärsfördelar, det vill säga trivsel och prasslande sedlar.

Torborg Chetkovich är uppväxt i Korpilombolo och gift med sonen till en invandrare från Montenegro. Hon har grubblat över varför svenska företag tackar nej till personer med avancerade utbildningar och omfattande kontaktnät.

– Jag förstår inte ...

Vi exporterar våra produkter och ger gärna världen goda råd. Människor i nöd får komma hit men vi tror inte att de kan tillföra något.

Självrättfärdiga sitter vi i utkanten och ser ner på världen. Vi är redan perfekta.