Kolumn

Peter Kadhammar

Det otänkbara blir plötsligt möjligt

KOLUMNISTER

Tidningen ligger på golvet vid den otäta dörren i sommarstugan. Old news. Draget tar tag i sidan. Det ser ut som om bilderna rör sig. Sahlin, Östros, Ylva Johansson och Pär Nuder vrider sig oroligt, som om de vill slita sig fria från trycksvärtan. De ropar men jag hör inte vad de säger.

Den spröda tidningen påminner om The Daily Prophet i Harry Potter-böckerna. Vem är Lord Voldemort i det socialdemokratiska porträttgalleriet? Severus Snape? Och, viktigast av allt, finns där någon rektor Dumbledore?

Jag tänker på en historia från 1970-talet om Svenska Dagbladets chefredaktör Buster von Platen. En av medarbetarna, en gammal, grundligt försupen journalist, kom in på von Platens rum, lutade sig över skrivbordet och sa:

– Jag har en idé.

– Ja?

Mannen med den blötlagda hjärnan stödde sig med knogarna mot skrivbordsskivan:

– Rööörliga bilder!

– ... ja?

– Fattar du inte? Vi ska ha rööörliga bilder i tidningen!

von Platen såg sin medarbetare i ögonen och sa att det var en intressant idé, faktiskt banbrytande, samtidigt som han sträckte sig efter telefonen. Efter en stund kom grabbarna i vitt.

Sahlin fladdrar i en bild som förlorat sin mening. Snart fladdrar hon bort.

Ylva Johansson fladdrar energiskt, Östros fladdrar dit han tror vinden vill. Pär Nuder ropar stumt att han vägrar fladdra.

Ibland tänker jag på den deliriske journalisten. Han kom in i yrket under en epok då krogen var redaktörernas hem och brännvinet måltidsdryck. Han grundlade sin vision under många sena kvällar.

Om jag i morgon går in till Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, lutar mig över skrivbordet och säger:

– Vi ska ha rööörliga bilder!

... kommer han att svara:

– Du menar en streckkod i tidningen kopplad till en app i mobilen? Bra tänkt men det har vi redan prövat. Menar du rörliga bilder i nättidningen? Det har vi för tusan haft i åratal!

Den idé som ena decenniet får vårdarna att rycka ut är nästa decennium verklighet, vardagsmat. Det otänkbara är plötsligt möjligt.

Jag böjer mig ner och tar upp tidningen. Den ligger stilla i handen. Jag vänder mig mot hallspegeln, ser mig i ögonen och säger:

– Pär Nuuuder.