Kolumn

Peter Kadhammar

Respekt? För ett jävla katastrofval!

KOLUMNISTER

De ställer sig på rad för att hylla Mona, och det som förvånar är att så många sannolikt normalbegåvade personer inte kommer på något bättre att säga. Riksdagsmannen Lars Johansson till exempel:

– Hon har haft en ganska motig tid som partiordförande, det ska man ha respekt för.

Vad betyder det? Vad har Johansson respekt för? Jag begriper inte och det gör antagligen inte Johansson heller.

Raimo Pärssinen, distriktsordförande i Gävleborg, tutar:

– Det visar på ledarskap och mod när hon väljer att göra så här.

Ledarskap? Att inte styra? Mod? Att avgå?

– Det är hennes beslut och därmed rätt beslut, flöjtar ordföranden i Skåne, Heléne Fritzon.

Denna geggamojja av ord utan innehåll illustrerar vad en trögrörlig organisation är. Det kan vara ett parti, ett företag eller en idrottsförening.

Hur tar man sig över en älv av tomhet, ett motstånd som är ett leende, ett nej formulerat som ja?

Sahlin satsade på den politiske ledarens svåraste och mest desperata trick. Hon sa att hela partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande. Det var ett sätt att försöka vända medlemmarnas missnöje mot de andra i ledningen för att klara sig själv.

– Bombardera högkvarteret! uppmanade Mao Zedong rödgardisterna när han utlöste kulturrevolutionen för att krossa sina motståndare i det kinesiska kommunistpartiet.

– Ge dem vad de förtjänar! ropade den haitiske presidenten Aristide till folkmassan på Marsfältet i Port-au-Prince. Han vände folkets vrede mot de militärer som ville avsätta honom.

Jag likställer inte Sahlin med Mao eller Aristide, men tanken är densamma: Gå förbi ledning och mellanskikt och förankra makten direkt hos massan.

Den franske presidenten de Gaulle begärde nationens stöd i en folkomröstning efter studentupploppen och generalstrejken 1968. Han fick det inte och avgick.

Kanske kan man bara göra maktspelets svåraste och farligaste utspel i en diktatur, där gatans våld är ledarens sista möjlighet. I en demokrati är vi alla vänner. Leende säger vi kanske när vi menar nej och ja när vi menar kanske och Sahlin, hon gjorde det sämsta jävla skit-katastrof–val–fanskapet i partiets historia, och det känner jag stor respekt inför.