Kolumn

Peter Kadhammar

Voodooprästen tycker att jag är en skön kille

KOLUMNISTER

PORT-AU-PRINCE.

Naturligtvis måste jag besöka hotell Oloffson som Graham Greene gjorde berömt i sin roman om Papa Docs fasanfulla diktatur, "Komedianterna". Okej, det var berömt innan men det blev ännu mer berömt sedan.

I romanen finner hotellets nye ägare, Mr Brown, ett lik i den torrlagda poolen. Förvecklingarna slutar med att han flyr landet. Nu är poolen fylld med vatten men ingen simmar. Det känns olustigt att riskera en kallsup när det pågår en koleraepidemi.

Hotellets nuvarande innehavare, Richard Morse, är en skön kille med hästsvans och ett band som spelar "voodoorock" varje torsdag. Richard är voodoopräst och visar sitt privata kapell i en bungalow nedanför huvudbyggnaden. Han knackar innan han öppnar så att andarna inte ska bli överraskade.

Att tala med Richard är som att tala med ett moln. Samtalet svävar över jorden och flyter under en blå himmel.

En skön kille. Mamma haitier, pappa amerikan. Han kom hit som vuxen från Connecticut och blev kvar. På en strand nere i Jacmel mötte han Gud, en intensiv upplevelse av den eviga kärlekens renhet.

Han genomgick en initieringsrit och blev voodoopräst, vilket enkelt uttryckt betyder att man plussar på katolicismen med afrikansk tro på andar. Det var slavarnas religion.

Voodoo innehåller som alla vet lite svart magi också men det frågar jag inte om för jag tror att Richard blir sur då. Alla frågar nog om svart magi. Jag vill inte att han ska bli sur för just nu känns det som om vi är på samma våglängd. Jag frågar om kärleken och då känns det som om Richard tycker att jag är en skön kille också.

– Har ni rest på landsbygden? säger han. Där går barnen nakna, som i Edens lustgård.

Han säger att han varit med sedan tidernas begynnelse, han är äldre än Gamla testamentet, och jag tänker att det där är ett uttalande man verkligen kan grunna på.

Hotellet ligger på en sluttning med utsikt över staden och den blå havsbukten och de kalhuggna bergen på andra sidan. Där nere pågår koleraepidemin, korruptionen, det politiska fusket och de hemlösas dagliga kamp för tillvaron.

– De behöver mig inte i Connecticut, säger Richard. Här behöver de mig.

Jag undrar vad Graham Greene hade gjort av allt detta.