Sluta ”skicka signaler” och börja tala entydigt

KOLUMNISTER

Politiker formas under tusen och åter tusen sammanträden. De slipas i en maskin som tar bort kanter och eventuell originalitet. Tankarna strömlinjeformas.

Maskinen spottar ut kvinnor och män som folkpartiets Allan Widman. I måndagens DN sa han:

– Jag tycker att vi ska skicka signaler om att vi vill och kan delta.

Widman är oförmögen till enkel, tydlig svenska. I stället för att ”säga” vill han ”skicka signaler”. Meningen blir längre.

Det som kunde varit ett entydigt uttalande förvandlar Widman till något luddigt, mysteriöst.
 

En signal är en antydan snarare än ett besked. ”Konditoriet på hörnet lär ha gott kaffe”. Den meningen är en signal. ”Ska vi fika?” Den meningen har ett tydligt budskap.

Statsministern använder horrören ”lyssna in”, ett kringelikrokigt uttryck som ska låta ödmjukt.

När Ibrahim Baylan låtsades att han inte fått sparken som socialdemokraternas partisekreterare upprepade han gång på gång i ”Aktuellt” att hans efterträdare kan bli en man ELLER en kvinna.

Vad skulle efterträdaren annars vara? Hund eller katt?

Under tusen och åter tusen sammanträden lär de sig att den som talar mest verkar viktigast.

Övningen börjar i ungdomsklubbar och fortsätter på kursgårdar. Färdig­heten gnuggas in på stor­möten och finslipas i kommun­ala nämnder. Konsten fulländas i riks­dagen. Det som är möjligt att uttrycka i en mening kan tänjas ut till fem eller tio.

Flödet av ord skapar verbala nödutgångar. Talaren kan säga att han menade si när åhöraren trodde att han menade så.

Fenomenet är universellt. Ordkaskaderna innebär misshandel av åhörarna medan talaren erhåller en känsla av upphöjdhet.

Språkets ekonomi är enkel. Ju mindre orden betyder desto fler använder talaren. Gaddafi orerar i timmar.

Politikerna hyllar gärna vår demokrati, men snö­moset är en fara för ett tolerant och hyggligt samhälle.

Rotvälskan banar väg för populister som påstår att de säger hur det verkligen är.

De gör inte det, men faran är att allmänheten, som törstar efter det enkla språkets skönhet och klarhet, belönar agitatorer som bryter den knastertorra konvenansen.

Det bör Allan Widman beakta nästa gång han vill skicka signaler.