Visste kungen, då bör han abdikera

KOLUMNISTER

Kände kungen till Lettströms försök att köpa Mille Markovics tystnad och konstruera en dementi byggd på lögner bör han abdikera.

Landet kan uppenbarligen leva med en statschef som roar sig med kaffeflickor och går på strippklubb i sällskap av rika töntar, ett informellt hov bestående av rich trash.

Landet kan uppenbarligen också leva med en statschef som beblandar sig med juggemaffian, även om det är sjaskigt.

Men landet kan rimligen inte leva med en statschef som ger sitt passiva eller aktiva godkännande till att betala miljoner till juggemaffian. Vi kan inte ha en statschef med så dåligt omdöme och som försätter sig i sådana situationer.

Vi kanske aldrig får veta vad han visste. Kungens leverne ger oss dock anledning att diskutera hur han sköter sitt ämbete.

Sverige har en statschef som har svårt att uttrycka sig muntligt. Knappt en mening han yttrar är rak och enkel att förstå. Det är naturligtvis bekymmersamt eftersom hans yrke är att representera.

Kungens svårighet innebär en ständig förnedring för honom. Tv-programmet ”Agenda” visade i höstas en snutt av hans prat i älgskogen när han ville vända blad efter skandalboken ”Den motvillige monarken”. Efter klippet zoomade kameran in programledaren som flinade i ett underförstått samförstånd med tittarna.

Man blir illa berörd när kungen håller tal. Vi tycker synd om honom. Vi hoppas att det tar slut fort. En gång, under ett statsbesök i Tyskland, hörde jag kungen tacka president Weizsäcker för maten.

– Jag får ont i magen, viskade en tjänsteman i utrikesdepartementet till mig. 

Det är inget konstigt med att vara usel talare. Många är det. Men det är förunderligt att kungen ännu inte lärt sig tekniken, trots decennier av träning. Det är ju hans yrke att tala.

Rent oförståeligt är att han inte inser sin begränsning och begär hjälp. Ingen människa i Sverige har större uppbackning än kungen. Ett hov är ständigt redo att bistå honom. Varför anlitar han inte någon som undervisar honom i muntligt framförande? Varför lär han sig inte texten utantill?

När kungen lämnade den pinsamma pressträffen i älgskogen lutade sig hovets dåvarande presschef, fru Eldh, fram och nickade uppmuntrande:

– Mycket bra!

Kungens bedrövliga talekonst vittnar om högfärd och nonchalans. Alltid omgiven av lismande ja-sägare och ett informellt hov av rich trash behöver han inte anstränga sig. Han gör som han vill. Det är roligare med strippklubbar och kaffeflickor än att sitta på kammaren och nöta in vad man ska säga på besök i Arboga eller Bonn.

Vi har en statschef som väcker medlidande snarare än respekt. Nu visar det sig att han omger sig med vänner som anlitar gangsters för att förhandla med andra gangsters.

Ska vi ha en sådan kung? Tar vi inte vårt styrelseskick, vårt land, på större allvar?