Var det lögner går de inte att förlåta

Talar kungen sanning blir hans presskonferens i älgskogen i höstas svårbegriplig. Varför dementerade kungen då inte lika entydigt som han gjorde i går?

Talar kungen sanning blir hans vän Anders Lettströms agerande lika svårbegripligt. Varför skulle Lettström ta kontakt med en person som beskrivs som den svenske ”gudfadern” för att be honom förhandla med en skojare som har drivit svartklubb?
 

Agerandet är svårt att förstå men inte obegripligt. Det kan ju ha varit så att kungen aldrig har deltagit i något opassande; det kan ha varit så att hans vänner däremot har levt rövare på svartklubbar; det kan ha varit så att kungen visste detta; det kan ha varit så att monarken, som sann gentleman, ville rädda sina vänner ur en penibel

situation genom att tala otydligt och vädja till massmedia: Nu vänder vi blad.

I så fall jagade Anders Lettström komprometterande bilder på sig själv, inte på kungen. Därför kunde kungen i går så entydigt säga att på honom, statschefen, finns inga foton. Möjligen från badstranden på Öland.
 

Den händelsekedja jag beskriver ovan är den enda förklaring jag kan se till det senaste dryga halvårets dramatik kring Sveriges statschef.

Om han talade sanning i går.

Det finns andra scenarier. Kungen kanske har varit på svartklubb och tittat på strippor. Men han visste inget om Lettströms utflykter i den undre världen för att skaffa undan bevisen.

I så fall försatte sig kungen i en omöjlig situation i går. Strippor? Svartklubbar? Porr? Allt det där går naturligtvis att lägga bakom sig, ”vända blad”, men det går svårligen att ursäkta om statschefen ljuger medborgarna rakt upp i ansiktet.
 

Om han gjorde det, om journalisten Deanne Rauscher och klubbägaren Mille Markovic har rätt när de säger att det finns komprometterande bilder, förstår jag inte hur kungen ska kunna vara kvar. Det mesta går att förlåta, men inte lögner, inte mörkläggning.

Så vad var det vi såg i går?
 

Såg vi en man som i över ett halvår varit utsatt för förtal, lögner, ryktesspridning och komplotter av nitiska journalister och kriminella i oskön förening?

Eller såg vi en statschef som satsade på en lögnaktig dementi i förhoppningen att inget mer kan komma fram?