Vi får aldrig veta något om Obamas unika möten

KOLUMNISTER

Chicago. En gång var Greg Galluzo Barack Obamas chef. Varje vecka sände Obama en rapport till ­Galluzo och Galluzo läste och skickade papperen ­vidare till arkivet.

Där låg de i över 20 år, med tiden allt sprödare, med tiden allt längre ner ­under högar av nyare ­rapporter som ingen längre minns.

För fyra år sedan började journalister söka upp Galluzo­ och det hände att någon, till exempel jag, ­frågade var de där rapporterna fanns.

I förrådet, sa Galluzo. Han gjorde en vag gest ut i tomma luften. Det är ingen ordning där, sa han. Jag har inte tid att leta efter dem nu.

Jag misstänkte att han ­inte villa visa dem, av hänsyn till Obama. Rasismen är en del av det amerikanska ­psyket, säger Galluzo. ­Obama vill inte uppfattas som en arg svart man. Det kommer omedelbart att användas emot honom.

Galluzo är en pratglad politisk nörd. Jag kan inte föreställa mig honom arg, ­möj­ligen stridslysten, men stridslysten på ett frejdigt vis.

Alla rika är morsaknullare, sa han 2008. På väggen hade han en bild på den ­kubanske kommunisten Che Guevara.

Galluzo ledde en organisation som i frånvaro av ­politiska partier och fackföreningar mobiliserade ”samhällsorganisatörer”. Det var unga män, Galluzo nämner inga kvinnor, som försökte få invånarna i slummen på Chicagos sydsida att agera politiskt, ställa krav, förbättra sina liv. Obama var en av de unga männen.

– Barack skrev om människor han mötte, vad de ­behövde, hur arbetet gick, säger Galluzo.

Han fyller snart 70 och ska gå i pension. Han har lämnat sitt tjänsterum och packat ner bilden på Che.

Barack Obama är en fin stilist. Jag har ibland tänkt på hans rapporter. De kan vara en amerikansk, demokratisk motsvarighet till Mao Zedongs berömda ”Rapport om bonderörelsen i Hunan”. Ett unikt dokument från folkdjupet.

Jag säger till Galluzo: Nu kan jag väl få se dem.

Han säger: Jag gav nyckeln till förrådet till en annan journalist. Han har letat och kan inte hitta rapporterna. Jag måste ha kastat dem. Skit också.

Sensmoralen av detta är att man aldrig ska kasta­ ­något. Med tiden kan det mest vardagliga få ny ­betydelse.