Dagens namn: Israel, Moses
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Peter
Kadhammar

Näthatarna fungerar precis som mobben på skolgården

Alla har åsikter om hatet men få ­nämner varifrån det kommer, vem som inspirerar.

Man pratar om de stackare som gömmer sig bakom datorkärmarna och skickar spyor mot utvalda mål. Men de är ointressanta. De är slöddret som gömmer sig i massans anonymitet och ropar på blod.

Näthatet har samma funktion som jakten på det ­ensamma, avvikande barnet­ på skolgården, som pogromerna, som jublet när giljotinens klinga föll, som det gemensamma gapflabbet när någon gör sig till åtlöje i tv – en c-kändis vilken inte hört talas om Auschwitz, en girig direktör med fingrarna i syltburken.

Det är skönt att tillhöra de många mot de få. Det är skönt att visa makt mot den svage, särskilt om den ­svage förut var stark.

För att nå dithän gäller det att urskilja eller snarare ­särskilja: vi, den stora ­massan, mot den avvikande, ­eller den vi säger avviker. I stället för att se det som förenar ­söker vi det som skiljer. Vad som helst duger. Klädsel. Kostvanor. Hudfärg. Åsikter. Fotbollslag. Religion. Eller att han kommer från byn tre kilometer bort.

I riksdagen finns ett parti som gjort särskiljandet till sin huvuduppgift. Dess ­ledare pekade inför valet ut en religiös minoritet som ett hot mot nationen.

Det var partiets budskap. Vi, den överväldigande ­majoriteten, hotas av ­minoriteten.

Budskapet kan inte framföras så enkelt. Dess orimlighet blir alltför uppenbar.­ Ännu en fiende måste­ ­utpekas: de ”politiskt ­korrekta” eller en variant på det uttrycket. ”Den kultur­radikala eliten.”

Denna elit förhindrar att sanningen kommer fram, att minoriteten hotar ­majoriteten.

Eliten lyssnar på ”tjeckisk operett” och hånler åt majoritetens enkla, sunda intressen, som ”Allsång på Skansen”. Samt förhindrar att sanningen kommer fram, nämligen minoritetens ­oerhörda farlighet. Eliten är också en fiende till nationen.

Den skränande hopen ­sväljer tacksamt betet. Det är skönt att vara rättfärdig. Det är skönt att hata.

När särskiljandet blivit en del av vardagen och den ­politiska dagordningen kan partiledaren gå vidare. Han lämnar rollen som demagog.

Hans mindre smarta ­medarbetare lyfter järnrör och talar rasistiskt på stan. ­Partiledaren tar avstånd. Han börjar låta som en statsman. Han siktar på regeringsmakten.

Peter Kadhammar

Visa fler