Upplysningen som förändrar bilden av Laestadius

KOLUMNISTER

Det enda jag vet om laestadianer, en ­asketisk, fanatisk och skrämmande kristen inriktning, är att de inte tillåter gardiner och hatar ­musik. En laestadian är det dystraste och mest livsfientliga den svenska kristenheten kan frambringa.

Varifrån har jag fått den kunskapen?

Jag funderar på det när jag promenerar i Pajala, laestadianismens födelseort på 1800-talet. En gata bär Lars Levi Laestadius namn och hans sista hem vårdas som museum.

Jag går in på nätet och ­kollar vilka som sitter i ­styrelsen. Till min förvåning ser jag namnet på en kvinna jag träffat tidigare på dagen. Hon var varm, öppen, gladlynt och välkomnande, motsatsen till allt som jag förknippar med laestadianism.

När jag ringer henne talar hon entusiastiskt om Laestadius som inte bara var präst utan också botaniker, språkvetare, författare och nykterhetskämpe. Han talade folkets språk.

Kvinnan i telefonen betonar det: folkets språk.
 

Bara den upplysningen förändrar bilden av Laestadi­­us i en trakt där lärarna ­ända in på 1960-talet bevakade skolbarnen så att de inte talade tornedalsfinska på rasterna. ”Vi stod stilla och teg”, ­säger en man som började skolan 1964.

Laestadianerna förlitade sig mer på lekmanna­predikanter än kyrkans präst­er, säger museiföreståndaren Anders Alapää när jag ringer honom. Även om Laestadius var en kyrkans man, statens företrädare, så var hans rörelse en folklig väckelserörelse.

Han hade visioner för Lapplands utveckling. Modernisera jordbruket. Gruvnäring.

Han predikade mot brännvinsdraken. I superiets och misärens Sverige var nykterhetsrörelsen en av de viktigaste krafterna för demokrati och vanliga människors ­värdighet.
 

Det var skolan som gav mig min kunskap eller snarare okunskap om laestadianerna. Inga gardiner. Glädjelöshet.

Så förvandlas en viktig samhällsrörelse till ett par enkla påståenden och ett skämt, ett kolonialt perspektiv på invånarna i norr. Det är inte konstigt att en företrädare för laestadianerna svarar enstavigt och misstänksamt när jag kontaktar honom.

Detta kan man tänka på när man betraktar länder som Iran och Egypten ­också. Vill man förstå världen ­måste man försöka se med lokala ögon.