Vi dömer staden efter gamla tankemönster

KOLUMNISTER

Jag befinner mig på landet och är därmed en miljöfiende.

I går körde jag över tio mil. En sväng till Coop för att hyra grindkärran (som redan var tagen), en sväng till simskolan åt andra hållet, en sväng till Coop igen för att hämta grind­kärran som nu var ledig, en sväng till återvinnings­stationen.

Inget märkvärdigt. En tämligen vanlig dag i det gröna, vackra Sörmland.

Hade jag varit bonde och levt på den här platsen för 150 år sedan skulle min natur­liga radie ha varit några kilometer. Att färdas ett par mil var att ge sig ut på en expedition. Att resa till Strängnäs – hur många gånger i livet gjorde man det?

Min påverkan på miljön hade varit synnerligen ­begränsad, bortsett från ­odling och trädfällning på ­egna marker.

Men nu är jag en modern människa med en modern människas krav och behov.

I staden är det ett mindre problem än på landsbygden. Jag bor i centrala Stockholm. Inom en radie av trehundra meter har jag tre matvaruaffärer, två 7-Eleven och en saluhall. Jag cyklar, promenerar eller åker kommunalt till jobbet. Huset jag arbetar i värms upp av överskottsenergi, från tunnel­banan tror jag.

Jag har vänner som sålt bilen och gått med i en pool. När de behöver bil ringer de och beställer en. Det är praktiskt och blir billigare.

Staden som värn för miljön är notoriskt underskattad. Det är lätt att förstå varför. Avbryter jag denna ­mening och vänder mig om ser jag en trädgård, en äng, höga björkar, ekar, en sjö. I stan ser jag en husvägg.

Vi dömer staden och landsbygden efter gamla tankemönster. Som om jag vore bonde vilken odlade mina marker i samklang med naturen. Som om staden vore en plats där dödsbringande rök väller ur ­fabrikernas skorstenar och där människorna slänger sin träck rakt ut genom fönstret.

Enligt en studie åstadkommer Londonbon blott hälften så stora utsläpp som den genomsnittlige britten, läser jag i Miljöaktuellt. New Yorks invånare producerar bara 30 procent av genom­snittsamerikanens utsläpp.

Fönstret bakom mig är ­öppet. Jag hör vinden i trädkronorna. Frid. Stillhet. Det var väl detta 1960-talets ­gröna vågare sökte när de lämnade städerna.

De sökte en kuliss. Den verkliga gröna vågen pågår nu: metropolerna som sväller.