Dagens namn: Fatima, Leila
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Peter
Kadhammar

I kunskapssamhället har läsförmågan gått förlorad

UPPSALA. Samtidigt som vi kliver in i kunskapssamhället förlorar studenterna, de som ska stå för kunskapen, förmågan att läsa och skriva.

Studenter utan läsförmåga kan låta som en självmotsägelse, men det är likväl sant. Det är inte jag som hävdar detta utan tongivande lärare och en professor på Historiska institutionen vid Uppsala universitet, Sveriges främsta lärdomsstad jämte Lund.

Jag hade svårt att tro på påståendet så jag beställde fram en tjock bunt uppsatser, nya studenters första skrivuppgifter. Spännvidden är enorm, från i stort sett perfekta alster till oläsliga. I spannet däremellan finner jag svårighet med meningsbyggnader, stavning, ja, svårighet med allt som har med språket att göra, och därmed problem att orientera sig eftersom språket är verktyget.

”I Calcutta försökte det brittiska styret legitimera sin makt men misslyckas i efterhand då det kan kännas onödigt att ens behandla fallen.”

Så lyder en mening. Den är obegriplig.

”De nativa invånarna, Indianerna, var längst ner på hierarkin tillsammans med slavar, Sedan kommer kolonisterna eller Amerikanerna.”

Så lyder en annan. Den är svår­begriplig och innehåller minst sex fel inklusive ett direktöversatt ord som ­betyder något annat på svenska än på engelska.

 

Dessa meningar är inte sämre än många andra. De unga författarna kan mycket väl bli utmärkta akademiker med tiden.

Jag funderar över studenternas språk när jag passerar universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och går genom den vackra Engelska parken. Nyfallen snö gnistrar mellan mörka, kala stammar.

På andra sidan ligger Historiska institutionen. Där skrev för ett år sedan en grupp lärare och professorn Maria Ågren ”ett veritabelt nödrop”. Det publicerades i Upsala Nya Tidning. De klagade på studenternas dåliga ordförståelse, usla ordförråd, och ytterst begränsade grammatiska förmåga.

Majoriteten har sådana problem med språket att de har svårt att ”över huvud taget ta till sig humanistisk vetenskap”.

På första våningen sitter studierektor Karin Hassan Jansson i ett litet rum. Hon är inte glad att jag kommer. Hon har låtit universitetets jurister undersöka om hon kan vägra att lämna ut studenternas inlämningsuppgifter, vilket hon inte kan. Offentlighetsprincipen gäller här som på alla andra svenska institutioner.

Jansson tänker på studenterna. De är inte sämre i Uppsala än någon annanstans. Hon vill inte att de ska känna sig utpekade. Hon vill bygga upp dem, inte dra ner dem.

 

Jag ger henne en uppsats med en första­mening som jag läst flera gånger och inte förstått. Hon förstår den inte heller.

Hon lägger ner papperet på skrivbordet.

– Det är ofta som man får försöka tolka vad de menar. Vi försöker välvilligt förstå ...

Hon berättar att Uppsala universitet samarbetar med Oxford.

– Där måste man ta sig igenom ett nålsöga för att komma in. Där studerar gräddan av gräddan i Europa. Jag tror att mina kolleger i Oxford skulle för­fasas om de såg dessa inlämningsuppgifter.

Hon nickar mot pappershögen.

Jansson grunnar men kan inte säga när hon började märka att studenternas språkliga förmåga försämrades.

I andra änden av huskomplexet sitter Sonja Entzenberg i ett rum som ser ­likadant ut som Janssons. Entzenberg är chef för språkverkstaden som universitetet inrättade för tio år sedan för att hjälpa studenterna med skrivuppgifter.

Det handlar inte om att dagens studenter kommer från mer studieovana miljöer, säger Entzenberg. Snarare är det färre från traditionell arbetarklass i dag. Inte heller handlar det om ­invandrare. De är ofta ambitiösare än infödda svenskar.

 

Entzenberg tänker högt, resonerar, försöker hitta förklaringar.

Förr försvann de som hade svårig­heter med studierna tämligen snabbt. I dag stannar de och kämpar på. Kanske har de inget val. Därute finns inga alternativ, där väntar arbetslösheten.

Läsning och skrivförmåga hänger ihop. Den som inte läser kan heller inte skriva.

– I dag söker man information på ­nätet. Många nöjer sig med att söka på Wikipedia. De blir duktiga på ytläsning, att förstå i stora drag. Men de klarar inte djupläsning. Få tar fram en uppslagsbok.

Hon ser att studenter är ovana att hålla i böcker. De förmår inte att skaffa sig överblick och sedan dyka ner i väsentligheterna.

– De läser i blindo.

Professor Maria Ågren är ­inne på samma spår.

– Det handlar om att de läser långsamt och har svårt att ta till sig komplicerad text. Man måste se över hur grundskolan och gymnasiet fungerar.

 

Tidigare hände det nästan aldrig att studenter lämnade in rent obegripliga texter. Försämringen kom någon gång i slutet av 1990-talet, säger Ågren.

– Sedan dess har språket gått utför. Runt 2010 började det dala ännu mer.

På andra våningen finns en lunchrestaurang. Jag går dit och äter torsk och bläddrar i papperen. ”... Sverige som visserligen har en kolonisering, om än väldigt liten i jämförelse med England, men är inte koloniserad av ett annat land.”

Det är lätt att se att en stor del av ­tiden måste användas till att kriarätta i stället för att diskutera historiska frågor. Det är en uppenbar risk att vi är på väg in i ett nytt elitsamhälle där en ­minoritet har kunskap och behärskar skriftspråket, säger Maria Ågren.

– Historiskt har vi alltid haft eliter som kontrollerat samhällets materiella och kunskapsmässiga resurser. Kanske var 1960- och 70-talens breda bildning bara en historisk parentes.

Jag ser mig om i matsalen. Sorl. Ungdomar i intensiva samtal. Andra tittar i datorer och telefoner. Någon enstaka läser en bok.

Sonja Entzenberg har ett försiktigt förslag.

– Skolan bör pröva alternativa undervisningsmetoder. Eleverna måste lära sig slå upp, läsa, klara sig utan ­nätet.

Lustigt, tänker jag när jag äter upp den sista torskbiten, att vägen till kunskapssamhälle och jämlikhet går via Gutenbergs gamla mossiga, tryckta böcker.

Peter Kadhammar

Visa fler
Om Aftonbladet