Varför har romerna inga politiska ledare?

KOLUMNISTER

De romska tiggarna ­sitter vid banko­mater, i nedgången till ­tunnelbanan, längs väggarna på Kungsgatan, de går på trottoarerna och skramlar med pappmuggar.

De sätter upp en kåkstad i Högdalen. Kronofogden kör bort dem. De bygger en ny i Flemingsberg.

Hur kommer det sig att ingen företrädare för ­romerna uttalar sig om ­denna misär? Varför har ­romerna inte organiserat sig i hemlandet Rumänien?

Ja, de är bottenlöst fattiga. Ja, de är diskriminerade. Men det kan inte vara hela bilden. Det finns många ­andra som är bottenlöst fattiga.
Jag ringer Marian Wydow, en sansad och klok karl, ­projektledare på Romsk ­informations- och kunskaps­center i Malmö, son till immi­granter från Tjeckoslovakien på 1960-talet. (Marians pappa var 15 år första gången han sov i ett hus. Det var 1961.)

– Romernas utanförskap är ett strukturellt samhällsproblem, säger Marian.

Men varför, säger jag, finns det inga romska politiska ledare som kan leda sitt folk bort från förnedringen?

– Det handlar om tillit och förtroende. Ingen i majoritetssamhället skulle ha tillit till en romsk politiker.

Tillit är något man erövrar, svarar jag. Det är ingen gåva som majoritetens samhälle kommer att överlämna.

– Du förstår inte, säger Marian.

– Föraktet mot romerna är historiskt. Majoritetssamhället släpper inte in dem.

Men herregud! Ingen ­kommer någonsin att överlämna makt, inflytande, värdighet. Det är något man måste erövra själv.

– Men majoritetens samhälle måste hjälpa till.

Självklart, säger jag. De svarta i USA hade ledare. ­Judarna, och många av dem levde före andra världs­kriget lika eländigt som ­romerna i Östeuropa, hade ledare. ­Bara romer kan ­befria romerna. Varför har de inga politiska anförare?
Under vårt samtal vänder Marian ständigt perspektivet så att det hamnar uppifrån och utifrån. Han talar om det som andra borde göra, måste göra, att andra ska släppa in romerna. Han ­säger inte att romerna ­gemensamt bör resa sig och kräva att de orättvisor som finns måste rättas till.

Ditt sätt att resonera, ­säger jag till honom, bottnar i tusen års flykt, i tusen års dåligt självförtroende.

– Ja! Precis så är det.

Så vad bör göras?

– EU måste sätta press på Rumänien. Kanske kan Carl Bildt ta upp romernas situation i Bryssel?