De mördade vandrar bredvid de levande

KOLUMNISTER

Vi kommer ner från bergen och floden ringlar till höger om oss i de djupa klyft­orna, och längre fram ser jag valvbron av sten som turkarna byggde 1577. Ivo Andric gav staden världs­berömmelse med romanen ”Bron över Drina”.

Äntligen får jag se den.

Men något är fel. Jag känner det direkt vi kör in i staden. En känsla av olust sveper över mig och jag ser mig noga om för att för­söka förstå vad det är.

Det är något med männi­skorna som rör sig i duggregnet. Jag har svårt att sätta ord på det.

Ensamhet har bemäktigat var och en som går på trottoaren.

- Staden som Gud glömde, säger jag när vi stannar i centrum för att äta lunch.

Det är de första orden jag yttrar i Visegrad. Inne i restaurangen får jag en granskande, obehaglig blick av en man som står vid bar­disken. Vad är det här för ställe? Jag går ut och googlar. Visst ja. Massakern våren 1992.

Serbisk milis hade blodsfest och mördade muslimska barn, kvinnor och män. De slängde kropparna från bron. Haagtribunalen talar om hundratals mördade, andra källor säger 3 000. De överlevande muslimerna fördrevs.

Jag ser mig om. Är någon medelålders invånare i denna dystra stad oskyldig? Mördarna är skyldiga. Men passivitet kan också vara ett brott.

Nästa morgon sitter jag på Wienerkaféet i Sarajevo och berättar om upplevelsen för min vän Hasan. Hans föräldrar och lillebror mördades i Srebrenica 1995.

- En kvinnlig turist var med om något liknande, säger han. Hon kom från Australien och for till Visegrad för att se på bron. Hon tog in på ett hotell och kunde inte sova. Hon hade fruktansvärda mardrömmar. Hon undrade: Vad har hänt här? Sedan fick hon veta att hotellet hade varit tortyrcentral. De våldtog kvinnor där.

Regissören Jasmila Zbanic har gjort en film om turistens upplevelse, berättar Hasan. Ungefär sam­tidigt kommer Jasmila in och sätter sig vid vårt bord. Hon känner Hasan. Hon blir inte alls förvånad över min berättelse.

Visst finns händelser som för alltid påverkar vårt sätt att röra oss, som förändrar våra blickar, styr våra väsen.

De döda i Visegrad kommer alltid att vandra bredvid de levande.

Jasminas film heter på engelska: ”For those who can tell no tales”. För dem som inte kan berätta.