Medlem i SSU – och rädd för rasisterna

1 av 2 | Foto: Urban Andersson
Stefan Löfven möter SSU efter debatten.
KOLUMNISTER

Efter debatten gick ungdomarna med sina flaggor och plakat i den mörka, varma kvällen längs Karlavägen. Några sjöng.

Längst bak gick en lång kille i svarta jeans, svart t-tröja och med keps på huvudet. Han bar en röd flagga.

Han var rädd.

Det syntes inte att han var rädd där han gick med sina kamrater, det hördes inte att han var rädd när han stod nere vid TV-huset och ropade slagorden:

– Klass mot klass!

– Vi älskar Stefan och Stefan älskar oss!

Då var det roligt. Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU stod på ena sidan övergångsstället vid TV-huset och moderaternas MUF på den andra. De utkämpade en slagordsmatch och vrålade så högt att det hördes in i SvT:s kafeteria där journalisterna följde Löfvens och Reinfeldts duell på en TV-skärm.

SSU vann, tack vare rutin och fungerande megafoner.

– Ni vill jobba med SD! ropade de och pekade mot MUF.

– Allmän rösträtt – ni var emot!

”Trött på ett samhälle där det är mindre och mindre hopp”

Det var hårda paroller men god stämning. Vid ett tillfälle möttes MUFs och SSU:s Stockholmsledare på övergångsstället för att kramas. Bägge grupperna använde nästan samma ord:

– Vi är kärlek socialism!

– Vi är kärlek kapitalism!

Nu var debatten slut, och skrikmatchen, och den unge mannen var rädd.

Han berättade om sin rädsla när jag cyklade upp till honom för att prata. Varför demonstrerade han? Hur länge hade han varit med i SSU? Var bor han? Vad drömmer han om?

Han sa först sitt namn, ett vanligt svenskt namn. Sedan ändrade han sig:

– Skriv Kalle...

Han ville inte att jag ska nämna vilken förort han bor i, en gammal förort till Stockholm, varken rik eller fattig, en förort som inte utmärker sig på något särskilt sätt.

Men det var okej att jag skriver att han går på gymnasiet. Han är 18 år.

– Jag är trött på ett samhälle där det är mindre och mindre hopp.

Vred sig av olust

Han bad att få se min legitimation. Arbetar du verkligen för Aftonbladet? Du kan ju vara vem som helst.

Han granskade ID-kortet.

– Det är en risk att gå med i SSU. Det finns folk som inte tycker om sossar och antirasister. Högerextremismen ökar, minns vad som hände i Kärrtorp...

Jag invände något. Han fortsatte:

– Det värsta är gubbar i din ålder. Det kom fram en till valstugan och sa att vi bara tar hit folk från bananrepubliker. Men de sura gubbarna slåss inte, det gör de yngre. Det finns ett par slagskämpar där jag bor. För inte så länge sedan blev en mörkhyad kille knivhuggen ... bara för att han var mörk.

Den unge mannen vred sig av olust. Han ville inte prata. Han var rädd. Rädd. En medlem i Socialdemokraternas ungdomsförbund är orolig för sin säkerhet. I Sverige. I dag.

Han skyndade efter sina kamrater. Jag tänkte på Fredrik Reinfeldts ord under den nyss avslutade duellen, de enda orden under hela TV-debatten som gav spontana applåder från publiken.

– Vi har inte släppt in dem i våra hjärnor, sa Reinfeldt om rasisterna. Vi har stått upp för våra frihetsideal.

Jag såg efter den unge mannen och insåg att något visst slagit rot i våra tankar och känslor, i våra huvuden.