Vi har det bättre ställt än 1964 – men vi är fattigare

KOLUMNISTER

Sverige har tappat ­balansen och vi är ­alla fattigare.

Vi lever inte längre i ett land där vi har en självklar gemenskap. Vi lever nu i ett land där allt utgår från Stockholm, allt. Om det fortfarande existerar mänskligt liv utanför tullarna så noterar stockholmarna det blott med förstrött intresse.

Stockholm styr debatten, modet, näringslivet, nöjesbranschen och media. Inte ens de andra storstäderna räknas. Malmö hamnar bara i riksmedierna i händelse av raskrig. Göteborg kommer inte ens i DN när Volvo ­visar en ny modell ty presentationen sker i huvud­staden och inte där bilen tillverkas.
Jag skriver detta på Kungliga Biblioteket. Jag har just varit nere i källaren och skummat Dagens Nyheter och Aftonbladet för september 1964. Jag visste ungefär hur de skulle se ut. Ändå blev läsningen en häpen upplevelse.

DN bjöd den 25 september 1964 på texter från egna med­arbetare i Uppsala, Västerås, Karlskoga, ­Boden, Jönköping, Karlstad, Malmö, Kivik, Malung och Norr­köping.

Aftonbladet hade inte en lika heltäckande bevakning, det är inte kvällstidningens uppgift. Den hade samma dag rapporter från Växjö, Haparanda, Kalmar, Malmö, Skövde, Edsbruk (”Skogs­industri som kan räddas!”) och Jönköping (”Hästen var kronvrak och skulle slaktas. I går kom glädje­beskedet - Nalle får leva!”).

Kan någon föreställa sig detta 2014? Jag syftar på den breda bevakningen, inte Nalle.

Allt cirklar kring Stockholm. Om det händelsevis sker något i Kiruna eller Skövde som väcker riks­medias intresse skickar man en reporter från central­redaktionen.

Huvudstadens gravitationskraft är så stark att inte ens partiledarna törs vara frånvarande. Under valrörelsen är de aldrig längre bort än att de kan ställa upp i Aktuellt-studion samma kväll.
Den ende som bröt mönstret var Åkesson, det är en delförklaring till Sverige­demokraternas framgång.

Vi har en materiell standard som svenskarna inte ens fantiserade om 1964. Ändå är vi fattigare. Storstaden kväver provinsen och vi saknar politiker som förmår vända utvecklingen.

Det blir andefattigt. Det blir trist med ett land där idealet är att leka att man ­lever i New York. Följaktligen blir även kulturlivet i Stockholm utarmat och likriktat jämfört med 1964. Det är min känsla efter besöket i KB:s källare.