Mina fula skor passar en svensk intellektuell

1 av 4 | Foto: CAROLINA BYRMO
Jag har börjat misstänka att föraktet för Björn Ranelid inte beror på hans svulstiga språk utan på hans omsorgsfulla framtoning.
KOLUMNISTER

Jag satte mig på tåget som skulle föra mig till Strängnäs. Ett kallt regn slog mot fönstret. Jag knäppte händerna och tackade gud för att SJ inte hade kollapsat under nederbörden. Min jacka var blöt. Min fru har, sedan John Kerry­ utmanade Bush om presidentmakten, tjatat om att jag ska kasta den. Kerry hade en likadan. Min var trasig redan då.

Under jackan bar jag en fransig skjorta där ena kragknappen fattades. Jag hade uppvikta jeans eftersom jag råkat köpa ett par med för långa ben. Fötterna var klädda i ett par foträta beiga skor som är så fula att jag ryggar tillbaka varje gång jag ska sätta dem på mig. De är praktiska.

Medan tåget rullade ut från centralen insåg jag att jag var klädd som en svensk intellektuell.
Jan Myrdal föreläste på journalisthögskolan för många år sedan och jag hade en kompis som förvånades över att den inbjudne talaren bar gummistövlar på fötterna och toppluva på huvudet.

Göran Greider har skrivit en halv bok om att han saknar klädsmak.

En svensk intellektuell bör ha viktigare saker att tänka på än yttre grannlåt såvida det inte handlar om tavlor. Alltför snygg ekipering tyder på världslighet. Det är föraktligt såvida det inte gäller viner.
Jag har börjat misstänka att föraktet för Björn Ranelid inte beror på hans svulstiga språk utan på hans omsorgsfulla framtoning. Brittiska Guardian intervjuade den franske författaren och filmaren Claude Lanzmann och visade en äldre gentleman i blå kostym. På omslagsbilden till Lanzmanns memoarer finns även filo­sofen Jean-Paul Sartre, klädd i kritstreck.

Den palestinske författaren Edward Said var berömd inte bara för sina böcker utan också för sin personliga elegans. Det är svårt att tänka sig Tom Wolfe utan hans skräddarsydda kostymer. Eller Gay Talese. Leif GW Persson är berömd för sina böcker – och sin väst.
Kanske står vi i Sverige fortfarande så nära vårt gemensamma förflutna som torpare att vi tycker att allt bortom gummistövlar och vadmal är fjoll och märkvärdigheter.

Och så gör vädret det meningslöst att klä sig i annat än sådant som tål väta och kyla. Rätt som det är havererar tåget och man måste kämpa sig genom träsk och granskog för att komma tillbaka till civilisationen.