Utan flyktingar hade vi inte fått jävlar anamma

1 av 2
En lastbil med norska flyktingar skyndar våren 1940 sig till ­Sverige undan den kommande tyska ockupationen. Foto: AFTONBLADET
KOLUMNISTER

Under andra världskriget sattes ­flyktingar som kom till Sverige i arbete. Norrmännen som vandrade över kölen fick bli skogs­­arbetare eller bryta torv. Det gällde alla oavsett om de var ingenjörer eller ­grovarbetare.

Var fjärde skogsarbetare vintern 1943-44 var norsk flykting, berättar historikern Mikael ­Byström. Deras insats var extremt viktig.

Sedan kom balterna. Kvinnorna fick arbeta i hemtjänsten och männen, som ofta var akademiker, ­sattes att göra nytta i arkiven.

Fem månaders arbete var obligatorium, ett slags ­samhällstjänst och tack för att Sverige tog emot dem. Samhällstjänsten under­lättade dessutom för ­myndigheterna att hålla koll på de nyanlända, nog så ­viktigt när riket befann sig i fara.

Det fanns ett skäl till. När flyktingarna anvisades ­arbete kunde allmänheten se att de gjorde rätt för sig samtidigt som de inte ­konkurrerade med ­svenskarna om försörjning.

Man kan invända att det rådde brist på arbetskraft, de svenska männen var ­inkallade till beredskapstjänstgöring. Därför fanns omedelbart viktiga­ uppgifter för de nyanlända.

Sant. Men invändningen missar poängen. Sverige var ett provinsiellt land ­ i utkanten. Före kriget fanns här futtiga 5 000 flyktingar, ändå protesterade akade­miker mot ”judeimporten”. För sammanhållningens skull, för säkerheten, gällde det att få allmänheten att ­acceptera flyktingarna.

Det var inte alls självklart med anvisad syssel­sättning – det systemet gick tvärt­emot den tidigare ­politiken som sa att utlänningarna absolut inte fick arbeta.

Men svenska ­myndigheter visade fantasi och kreati­vitet för att lösa en knepig ­situation.

Mot slutet av kriget fick de landsflyktiga bygga vägar också. Jag kände en av dem, en est vid namn Evald ­Hallisk. Han tyckte inte det var ett dugg konstigt att ­Sverige begärde något av honom.

Samhällstjänsten ­sänktes småningom till tre ­månader. Där­efter tilläts ­flyktingen ordna egen ­försörjning. Evald fick jobb på ­Scania-Vabis ­ i Södertälje (sedan värvades han av underrättelse­tjänsten men det är en ­annan historia).

I slutet av kriget levde 200 000 flyktingar i Sverige. ­Freden kom.

Det var ­bekymmersamt när de landsflyktiga åter­vände hem. Hur skulle vi klara oss? Det gick, för Sverige hade fått själv­känsla och jävlar anamma. Vi kan!

Jag tror det finns mycket att lära av denna lilla ­berättelse.