Polisen har börjat tänka på politiken

KOLUMNISTER

Skandalerna med sexuella brottslingar och rånare som uppträder i grupp vittnar om institutioner som inte fungerar.

När polisens tänkta lösning på kollektiva sexuella övergrepp, rån och misshandel är att könsuppdela publiken på en musikfestival, då har samhället gett upp.

Polis och åklagare tror ­inte längre att de kan ­gripa och lagföra brottslingarna. Därför är lösningen att vi ska gömma oss. Det är precis det könsuppdelning betyder: Att de flickor och unga kvinnor som besöker en festival måste hålla sig undan, de får stå för sig själva.

När Eriksdals­badet i Stockholm inför separata bubbel­pooler för kvinnor och män har samhället också kapitulerat även om det till ­synes sker av omsorg om kvinnorna. Brottslingarna, de tafsande männen, ges makten över ­våra liv.

Det finns många förklaringar till dysfunktionella institutioner. De vanligaste har vi hört. Osäkerhet. Rädslan för att bli ­stämplad som ”rasist”.

Minst lika viktigt är nog de små marginalerna.

Åke Roxberger, pensionerad veteran från Stockholms idrottsförvaltning, säger till mig att det är ­cirka 40 procent färre ­anställda på badhusen i dag jämfört med 1980-­talet. Med nästan halverad personal sam­tidigt som staden växer blir naturligtvis möjligheten att övervaka och ­ingripa betydligt ­sämre.

Hade samhället för 20-30 år sedan ­accepterat att ­stora grupper av ung­domar driver omkring och begår brott?

Förutsättningarna har förändrats. Visst. Vi har ­under några år levt i ett gränslöst ­Europa. Ja.

Desto viktigare då att skapa metoder för de problem som uppstår. Men i dag arbetar både myndigheter och företag inom ­betydligt snävare ekonomiska ramar. Polisens överkapacitet är sedan länge borta. Samtidigt har poliserna fått så mycket utrustning att de inte orkar ­patrullera till fots. Det låter som ett skämt men är ­precis vad polismästaren i Malmö sa till mig i höstas.

Att institutionerna inte fungerar visar sig när de hem, som ansvarar för ­ensam­kom­­mande flyktingbarn, ­uppenbarligen inte har kontroll över dem.

Den visar sig när inresta ­tiggare tillåts bygga slumsamhälle på privat mark mitt i Malmö utan att en polis­patrull ­säger åt dem att det inte är tillåtet.

I ett samhälle där våra gemensamma institutioner inte fungerar blir de ­privata lösningarna utvägen för den som har pengar eller ­kontakter. Privat information om vad som VERKLIGEN sker, till exempel. ”Jag ­hade aldrig släppt i väg min egen ­dotter till festivalen om jag visste vad som hände”, ­säger en ­polis till Dagens Nyheter.

Typiskt för ett samhälle med svaga offentliga institutioner är att politiken kryper in på områden där den inte har att göra. ”Vi vågar ibland inte säga som det är för vi tror att det ­spelar Sverigedemokraterna i händerna”, säger en polischef i DN.

När polisen ­börjar tänka på ­politiken i stället för lagen har vi anledning att bli oroliga.