Visst kan fisk vara viktigare än människor

1 av 8 | Foto: OLA AXMAN
KOLUMNISTER

En ormvråk seglar högt över hagen och Kymlinge tunnelbanestation där man säger att bara de döda går av.

Det skulle bli en station för tjänstemän i staten och där det nu växer asp, sälg, björk och gran var det tänkt att myndigheter och departement skulle utfärda föreskrifter, förordningar och promemorior.

Det sägs att spökstationen lockar upptäcktsresanden i stadsmiljöer som ett exempel på storslagna planer som aldrig blev av. Man säger att de döda stiger av och om en levande här går på ett tåg kommer han eller hon aldrig fram.

Sant är i alla fall att det finns en upptrampad stig till stationen som skyddas av stängsel med taggtråd högst upp. På perrongen växer gräs och sly i sprickorna mellan de gråa betongplattorna och om man väntar en liten stund hör man strax sången i rälsen från ett tunnelbanetåg borta i skogen som plötsligt dyker fram, svischar förbi och är borta.

En trädpiplärka kvillrar.

Som ett ständigt brus i bakgrunden kan man höra bilarna på motorvägen vid Kista en knapp kilometer bort. Det är för det ljudet jag är här, och spökstationen, och en liten bäck som rinner nere i hagen.

Den heter Igelbäcken. I bäcken lever en fisk av arten grönling. Det är ingen märkvärdig fisk, det märkvärdigaste med den är att den finns här i bäcken, så långt norrut i Sverige, och det beror på att den inplanterades på 1700-talet.

Vid närmare eftertanke är det inget remarkabelt med den saken heller.

Den intressantaste med den här platsen är att den alls finns, en av Storstockholms tio gröna kilar som pekar in från de omkringliggande skogarna mot stadskärnan och Stureplan där det kändaste landmärket lustigt nog är ett betongverk i form av en svamp.

Nu är området kring spökstationen föremål för debatt igen. Det råder underskott på bostäder i Sverige och en katastrofal brist i Stockholm. Hur kan samhället låta en nästan färdig tunnelbanestation stå oanvänd? Varför bygger vi inte lägenheter här?

Statliga Vasakronan vill anlägga ett bostadsområde som utlovas bli särskilt miljövänligt och som därför ska hamna på ”världskartan”. Stationen ligger i Sundbybergs kommun. Om den inte vill bygga erbjuder sig Stockholm att införliva området och uppföra 7 000 hem. Det är bara att montera två rulltrappor och sätta en liten biljettkiosk vid spökstationen och sätta igång att bygga, säger Jonas Nygren, tidigare socialdemokratiskt kommunalråd i Sundbyberg.

Det är som vanligt alltså. Oändliga diskussioner om vartenda bygge, ständiga debatter och överklaganden och så alla dessa miljö­muppar som kramar träd!

Bredvid mig vandrar Martin Olgemar, vattensamordnare på länsstyrelsen, en oväldig statlig tjänsteman som gärna berättar om gröna kilar och motstridiga intressen som måste balanseras mot varandra.

Hans språk är präglat av kanslisvenskans speciella precision, vilket skänker en egen säregen poetisk lyster: skvalpresonans, hårdgöra, kulvertera, hyperurban och tätortsnära natur.

Jag törs inte kalla Olgemar trädkramare men jag är ganska säker på att han är vattenkramare. Det är Igelbäcken han värnar. En gång i tiden ringlade den sig fram genom landskapet, sedan rätade bönderna ut den så att den långa bitar blev ett rakt dike. Olgemark har varit med och gjort den bitvis slingrande igen, den har blivit mer ”naturlig” i ett friluftsområde med promenadstråk, vägskyltar för cyklister och elljusspår.

- Igelbäcken har blivit en symbol för grönområdet Järvakilen, säger Olgemar. Och grönlingen är en symbol för bäcken. Som fisken mår, mår bäcken.

Hälsotillståndet är förträffligt, i alla fall här. När Trafikverket byggde motorvägen förbi Kista torrlade man tillfälligt 100 meter av bäcken för att visa arbetarna varför de skulle vara försiktiga med vattendraget. Det låg otroliga mängder fisk på botten - aborre, gädda, sutare, grönling och mört.

Men vad är det som är viktigast? Fisk eller folk? Någonstans måste vi ju bygga.

- Det är klart att något bostadsbolag kan få asfaltera hela Järvafältet om det är det vi vill, säger Olgemar. Men jag tror det gäller att bygga smart så att vi är glada om 100 år också.

Tre pappor med barnvagnar går förbi på grusvägen. Ett äldre par med cyklar har stannat, mannen vill fotografera något i skogsbrynet.

Olgemar stannar plötsligt och lyssnar: en näktergal.

- Visst har vi bostadsbrist i Stockholm, säger han. Men beror det på att vi inte bebyggt grönområdena?

Vi fortsätter sakta promenaden och jag tänker att om vi bara går en liten bit till kommer vi till Rinkeby, första station för många som flytt från Syrien, Afghanistan och Somalia. Bara de lär sig svenska får de veta något om våra konflikter: en spökstation, en bäck och en fisk som få vet hur den ser ut.

Jag är sugen på kaffe och kisar mot den blåa himlen. Ormvråken är bor ta. Kanske har den satt sig i ett träd.

Bra mot kungliga krämpor

Fisken grönling är en symbol precis som pandan, säger Stefan Lundberg, tidigare förste intendent på Naturhistoriska riksmuseet. ”Vi har studerat fisken sedan 1980-talet, Igelbäcken är enda platsen i Uppland där grönling förekommer.”

■ ■ ■

Grönling inplanterades i bäcken under kung Fredrik I:s tid på 1700-talet. Han bodde på närliggande Ulriksdals slott och grönling ansågs vara nyttig mot olika sorters krämpor. Grönling påminner om sardiner.

■ ■ ■

Stadsdelarna Rinkeby, Tensta och Husby i Stockholm gränsar till Järvafältet. De anlades på 1960- och 70-talen då den förra bostadsnöden skulle byggas bort. Målet var att ”kombinera innerstadens kvaliteter med det bästa från den moderna för­orten”.