Skolelever har ingen som försvarar dem

Foto: TT
KOLUMNISTER

Det finns ett om­råde där politikerna kan besluta om genomgripande reformer, förändringar som berör generationer, förändringar som kan få livsavgörande betydelse för tusentals och åter tusen­tals människor, och sedan kommer politikerna på att, oj, det fungerade ­inte så bra, vi gör om - nya utredningar, nya reformer!

Jag talar om skolan.

Nu är det dags igen. En stor utredning, 1 107 sidor, pressmöten, utlovade förbättringar, förändrade ­betyg: de nuvarande, ­införda för blott några år sedan, är obegripliga både för lärare och elever.

Ingen annan del av ­samhället skulle kunna bli före­mål för liknande experi­mentlusta och klåfingrighet. Tänk om politikerna skulle ge sig på närings­­livet på samma sätt. Eller sjukvården. De skulle mötas av raseri, protester och demonstrationer.

Skolan består av följ­sammare material. Omyndiga barn och ungdomar saknar effektiva lobbyorganisationer och de har inga fackföreningar att ty sig till. Därmed är det fritt fram för de ­styrande att ­använda dem som försöksdjur för ­pedagogiska mode­nycker och organisa­toriska ­infall.

Lite kittlande är det ­också. ­Barnen är vår framtid. Genom att joxa med dem kan man joxa med det som ännu inte hänt, kan man bygga en ny värld.

Eller försätta den ­nuvarande i svår röra och ­frustration.

Senast var det Björklund och Alliansen som skruvade och vrängde och nu ska socialdemokrater och miljöpartister skruva och vränga åt ett annat håll.

Barnen och ungdomarna har ingen som försvarar dem, ingen mer än föräldrarna, och hur många ­föräldrar har inte undrat: ”vad är det som pågår, jag begriper inte ens hur och varför betygen ser ut som de gör?”

Några maktmedel har de inte, inte mer än sin röstsedel. Men vem ska man ge sitt förtroende - majoren Björklund eller de andra, de som mördade historieundervisningen?

Nu ska jag inte skämta om kvarsittning för kvarsittning är det sista de ­ansvariga bör få.

De borde förpassas till korridoren utan rätt att återvända till klassrummet.

Ja, det är dumt att anklaga ett kollektiv lösligen benämnt ”politikerna”. Det skapar grogrund för förakt som gynnar oansvariga populister och skadar tilltron till vårt demokratiska samhälle.

Men ibland är det berät­tigat med svepande ­anklagelser.